Välkommen till Narnia

Vi har alla hästänniskor hört uttrycket; En häst är rädd för det den ser och det den inte ser... Man kan även förlänga detta med att en häst är rädd för det som finns och inte finns, det som hörs och det som inte hörs. Därför förstår jag att helgen var något av en chockupplevelse för Ari som kanske till ovh med har lämnat psykologiska ärr. I fredags skulle vi hoppa en lite stunts kompination inne i manegen. Ari trivs i manegen, där är hon trygg. Förrutom vid de två bortre dörrarna som varit livsfarliga varje dag i de två år jag haft henne. Men plötsligt gick Ari in i gaderoben och var inne i Narnia.... Jag följde inte med utan stannade i vår vanliga manege så jag fattade ingenting när hon började fjanta sig och tyckte att hindrena hade blivit talande vargar. Hoppningen gick inte bra... På lördag valde jag istället paddocken. Bra val... Nu va vargarna oss i hasorna och jagade livet ur Ari. Vi flög över hinderna och hon sparkade bakåt allt hon orkade för vargana inte skulle få ta i hennes hasor. Jag räddade henne genom att ställa in henne i hennes trygga box igen. På söndag fick jag nog. Vi åkte upp på hoppträning till björnklo. Men där, där fanns inga gaderober till ett onskefullt Narnia, där var det ju riktigt kul att hoppa tyckte Ari...