arisafari.blogg.se

Otrohetens fågel, livet är en sträng av små otroheter.  Små hemligheter, små lögner som gör oss till dom vi är. Vi talar inte om allt, vi små fåglar. För vissa små otroheter är till för att skydda dom vi älskar allra mest. Därför berättade jag inte för min familj att jag skulle till Eksjö i fredags. För va dom skulle varit oroliga för mig, när stormen Sven härjade som mest. Och vad skulle de egentligen trott om mig, otrohetens fågel när jag åkte dit för att träffa en man som skulle se mig naken?

 

Det började med en tanke, sedan en gnagande oro. Tills jag kände att jag inte kunde låta bli, tills det inte fanns nått val. Men jag sa ingenting till någon. Jag måste träffa denna man!

 

Så här är min fågelsång:

 

Jag tog ledigt från jobbet i fredags för att åka till Eksjö, hade en bestämt tid och tog god tid på mig eftersom det va storm, snöstorm och allmänt eländigt. Håll er hemma säger de på radion, men inget kan stoppa mig när jag bränner fram i 40km/h på 90-väg. Lastbilar står i diket längs vägen som gigantiska lysande vägstolpar så långt man ser, sommardäck absolut. Kommer till Aneby, står still på vägen, trafikolycka. Ser klockan ticka, missar min tid, ringer och förvarnar. Känner hjärtat bulta. När jag stått still i 10min säger de på radio att det är totalstopp i Aneby, tack…. Så kommer vi loss tillslut, jag rullar på, hör på radion hur de stängt av vägen till Nässjö från Eksjö. Ännu en lastbil…

Kommer fram till Eksjö, parkerar och rusar in. Möter där mannen, han har ytterligare en man och en kvinna med sig. Jag är inte beredd, blir ställd, tar av mig mina kläder och svara; Ja; dom kan också få känna…

 

Okey, det kanske va en fågelsång lite på gränsen till 50 shades of Grey! Men min fågelsång handlar alltså om att mamma för några år sedan drabbades av bröstcancer. Tack och lov gick det bra för henne och hon besegrade den, men alla är inte lika lyckligt lottade. Vilket är anledning till att jag även att jag bara är 26 bestämde mig för att undersöka mina bröst. Fick träffa en otroligt duktig och pedagogisk överläkare som fick mig att känna mig hur lugn som helst. Något som inte gjorde mig så lugn va de två underläkarna som var med. Tänkte först säga att det inte kändes bra, men sedan tänkte jag på alla elever som jag undervisat på jobbet. Som nästa stuckit nålar genom armbågarna på folk och som missat ådror och utsatt mina stackars patienter för alla möjliga ågren. (Värst va en läkarstudent) Så där stod jag med en läkarstudents hand på varje bröst och försökte att inte ge någon ögonkontakt. Något jobbigt att ge anamnes också, medicinsk bakgrund för normal Svensson. Finns Cancer i familjen? Öhhh, bröstcancer, skivepitelcancer, prostatacancer, livmodercancer, leukemi… Jo, det finns cancer…

Men jag va frisk, har tre läkare som skriver under på detta.

 

Så förlåt mamma, jag sa ingenting, för jag visste att du skulle oroa dig så, men jag mår bra.

 

/Din lilla fågel