Körsbärslunden

En mamma sitter i Tv och gråter. Hon berättar hur blåmärken och prickar ledde till att hon och hennes dotter 2 ½ år åker och krockar med andra barns droppställningar som en lek. Som radiobilar… Jag gråter en skvätt, för hon gråter. Hon rör en del av mig, denna mamma. Som säger att hon va curlingmamma men det gick över. För när ens barn har cancer, och döden knackat på ens dörr, då är det som innan varit kriser ingen kris längre. Om döden inte knackar på, då e det inte så pjoskigt längre.

De kom in till sjukhuset med vetskapen att det barnets blodvärden tydde på antingen leukemi eller ett virus som ser liknande ut. Det va där det krampade lite extra.

 

Jag gick i 2a klass, och blev sjuk. Det va jag ganska ofta på den tiden. Men nu blev jag inte bättre, jag blev sämre. Kunde inte äta och inte dricka och mina föräldrar såg mig tyna bort. Efter flera besök på vårdcentralen tog de tillslut blodprovet. Som betydde att det kanske va leukemi. Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag vet att pappa bar mig i hissen och att sjuktaxin vi åkte till Ryhov i hade en sån där lustig kudde med ett rött kors på. Pappa förklarade att det va ifall man mådde extra dåligt i bilen. Mamma följer inte med till sjukhuset, hon sitter hemma med mina tre systrar och gråter över att jag kanske ska dö. Pappa gråter inte så han följer med. Men jag vet inget om att någon gråter. Pappa och jag får ett eget rum på Sjukhuset. Det är Musse Pigg på dörren. Pappa går och dricker kaffe. ”Jag kommer snart tillbaka”. Sen kommer det massa sköterskor och tar mera blod, stoppar slangar i armen. Efter en stund säger pappa att han bara ska gå och hämta kaffe.  Han hämtar väldigt mycket kaffe den dagen. Det pappa inte berättade för sin lilla dotter va att man får magsår av så mycket kaffe. Pappa va tvungen att gå ut och gråta en skvätt när jag inte såg.

På morgonen mår jag mycket bättre, jag har fått dropp hela natten. Storasyster Elin ringer på min telefon och berättar att jag måste titta på tv, det e ju bra barnprogram nu. Pappa ler och pratar med Mamma. Halleluja, hon har Körtelfeber!

 

Vi lever med vetskapen att alla på något sätt är drabbade, att alla får se nära och kära försvinna till Nangijala och vi känner alla sorg och saknad. Därför blir jag extra arg när jag upplever att människor är elaka. Att personer får andra att känna att de inte duger och är lika mycket värd. Att människor kränks och att alla inte behandlas lika. För vi e just lika i alla avseenden som räknas. Vi föds, vi kämpar, vi sörjer och vi dör. Och däremellan är vi förhoppningsvis för det mesta lyckliga. Förstör inte det. För vi kommer alla mötas i körsbärslunden i Nangijala.

 
#1 - - Erika:

Fick en tår i ögat, fint och tänkvärt skrivet.

Svar: Blir glad att folk blir berörda. Hoppas att det är uppskattat
Sanna

#2 - - Malin:

Så fint skrivet Sanna. Nej, livet är oberäkneligt på många olika sätt. Det gäller att ta tillvara på den lilla tid vi har här vilket ibland kan vara lättare sagt än gjort. Kram på dig!
Malin

Svar: Tack! Ja, ibland blir det tvära kast i tillvaron, då gäller det att vi stöttar varandra
Sanna

#3 - - Nadine:

Så starkt, så vackert, så rörande <3 Gud så fint skrivet älskade lillasyster! Jag blir rörd och berörd ända in i hjärteroten och fylls med värme och stolthet över dig och alla tappra kämpar som går bredvid oss på livets stig. Det här bör nå ut till alla, för det här är inlägget är toppklass och du är en given författare! puss på dej<3

Svar: Tack älskade storasyster. Jag kommer allt ihåg hur du hämtade mig från skolan i mormors fjuttisbil när jag inte orkade gå hela dagen i skolan...
Sanna

#4 - - Nettan:

Så starkt och fint skrivet! <3

Svar: Tack!
Sanna