arisafari.blogg.se

Alla vet att min häst är hispig. Att hon är nervös oberäknerig och hemsk i all hantering. Visst?

 

In your face!!!!!

Min häst är lydig som en polishund!

 

Nu har vi varit ute på promenader i flera veckor nu. Det började på stallbacken med mycket karatesparar men nu går vi i skogen. Och ibland släpper jag kopplet, så går vi och njuter av fågelsång tillsammans. Ibland frågar jag om vi ska springa en bit. Då joggar Ari upp vid min sida. Jag e trött nu säger jag, då saktar Ari ner och väntar på mig. Hon gör mig lycklig. Min Ari, min älskade vän, jag älskar dig. Du gör mig stolt, du gör mig lycklig. Vi vidgar våra hästvyer på platser du aldrig vågat gå innan, men nu gör vi det. Du och jag...

 

 

Men ibland så måste faktiskt matte få rida också. Livet lättar liksom i en brant galoppbacke när ögonen tåras och fartvinden får en att le. För alla er Tranåsgaloppörer, jag säger bara Björnklobacken!

Då är det tur att jag får låna Mr Branco, när Brancos matte Emelia vill ha sällskap ut i skogen när hon ska rida Maja åt en vän. Jag har ingen aning om varför hon känner att hon behöver sällskap. Maja verkade stabil som sjutton när hon brakade av vägen ner på en åker. Man kan faktiskt inte lita på jakttorn. Och Maja du har helt rätt. Det är där som jägarna sitter och skjuter hästliknande djur. 

 

 

Så har jag fått mycket svar på Mattias uttalande om att min bok var dålig. Han säger nu att det hela var ett missförstånd och att boken i sig inte var dålig, det var bara sättet jag skrev på så jag ger er alltså det utdrag jag tänkt. Med risk att ni kommer ringa polisen eller socialen. Jag är inte knäpp, jag lovar. Jag har bara en sjuklig fantasi, och det är nog inte skadligt.

 

 

Det tog ett tag innan hon visste var hon var. Omtumlad och snurrig satte hon sig försiktigt upp såg sig om. Sängen var stor och mjuk och byrån på sängen hade en vas med vita rosor i. Synen som för hade gjort henne naivt, romantiskt glad, fick henne nu att må illa. Strupen värkte och hon tog sig för halsen. Så tittade hon mot fönstret där hon stått åtskilliga gånger som nu hade galler isatta. Och hon tittade mot dörren som var ny. Och sedan visste hon att det var ett lås på utsidan, men de hade ju i alla fall låst in henne i sitt gamla rum och inte i källaren. Med ens försvann all rädsla och kvar fanns bara tomhet och ilska. Plötsligt hade hon hellre varit inlåst i källaren. Då behövde de ju inte låtsas att hon var något annat än en fånge. Visserligen i vad som brukade vara hennes rum, av hennes familj. Men hon kröp i alla fall ihop på alla fyra och morrade lågt. Någon gång måste han ju öppna, om han vågade, och då tänkte hon minsann slita upp hans strupe. Hon skulle ut från det här rummet. Snabbt reste hon sig och slog ut vasen med en hård smäll. Flisor av glas sprutade över golvet och rosor och vatten blandades i en sorglig hög. Eftersom hon insåg att det säkert skulle dröja innan någon kom såg hon sig om i rummet. Någon hade varit förbarmande och tagit av henne hennes högklackade skor och hon såg sig för att trampa i glaset med sina barfota fötter. Ett mycket bättre mordvapen tänkte Beth än det potentiella hotat av en klacksko, om det nu var därför hon blivit av med dom. Hon tittade ut genom fönstret, ut över de gröna ägorna och blundade när hon kände doften av skogen. Den hade förr varit välkomnande men nu tyckte hon det kändes mörk och dyster. Som allt ljus försvunnit ut den tillsammas men hennes kärlek för det här stället. Det var 3 år sedan hon var här sist, ändå lyfte hon upp en ballerina från fönsterbrädan som stod kvar. Hon hade fått den av sin mor när hon var 5 år. Efter hennes första klumpiga uppvisning av svandansen. Mer en ankdans, tänkte hon bittert och ställde ner skulpturen. Hon hade alltid velat dansa. Och nu kunde det aldrig bli så, hon skulle aldrig stå på scenen igen. Ett läte undslapp henne, det lät som en hulkande snyftning. Men ljudet utanför dörren fick henne att dra efter andan och hämta sig. Hon hade inte ens insett att någon var utanför. Hon morrade lågt och belönades med att objektet utanför dörren gick vidare i korridoren. Arg på sig själv satte hon sig på golvet, vilken idiot hon var. Hon hade inte ens lyssnat, använt öronen. Så hon gjorde det nu, lystrade på alla ljud, fåglarna utanför och vinden i träden. Och fotstegen i rummet intill. Hon analyserade tyngden, takten. Det var Jamie.