Uppvaknadet
Det finns ett ordspråk; Syna inte given häst i munnen.
Det kommer sig av att man inte ska kritisera en gåva. Eller på ren svenska, jämför för guds skull inte. Var nöjd. Var tacksam. Ingen vinner på att du tänker efter för mycket.
Ändå är ju människan som varelse inte nöjd. Visst tycker vi de är lite konstiga, de där, du vet. Som bara är nöjda liksom?
Allt kan ju jämföras och vändas på och begrundas. Är vi inte just det, eftertänksamma? Nu när bloggen äntligen lever så är det just det som händer.
Jag trodde inte jag skulle komma över sorgen. Att jag skulle kunna smeka en häst över mulen igen och veta att det är okej. Ari lever kvar i minnet. Hon missunnar mig inte lycka. En häst missunnar inte alls faktiskt. Men att tänka tillbaka nu på det där ögonblicket när vi visste. Att Ari skulle dö.
Jag är en person som lever i nuet som är både empatisk och förstående. Men här och nu. Lever sällan med känslan att om bara, eller tänk om. Saknar sällan det som kunde varit utan njuter av det vi hade. Jag tänker på döden.
Ibland uppfattas jag som det, oempatisk. Fast jag egentligen hittat min egen mening med det hemska. När man är hästägare måste man ta ställning. Vem är jag som ägare, och vad står jag för. Redan tidigt berättade folk för mig att man måste veta att det värsta kan hända, att ens bästa vän som man har ansvar för kan bli sjuk. Jag och Ari fick uppleva mycket av det. Och till sist insåg jag att Ari var en individ där döden tragiskt nog alltid vara nära. Och fast det fanns tillfällen jag inte visste om hon skulle överleva eller inte så hade jag redan tagit steget att planera för denna dag. Men i min planering var hon gamla och dålig. Tänderna hade tagit slut och åldern tagit sin rätt och jag hade bestämt. Hur hårt det än lät för andra så skulle Ari sluta sina dagar på Kolmården. Hon skulle i stillsamhet avlivas och slaktas som kött till rovdjuren. Jag fick mycket kritik för detta. Stackars Ari! Men jag såg en mening med hennes död. Min kärlek till vargar och känslan av att det hade mening. Att hon inte skulle slängas i en container. Nu blev det visst väldigt tungt…
När dagen kom då jag var tvungen att säga adjö var det inte på grund av dåliga tänder, utan för att Ari hade så ont. Mediciner gjorde att hon inte kunde bli slaktad. Och då kom det som en skänk från ovan, blogginlägg från Stuteri Kry. För jag visste inte vad jag skulle göra. Alla talade om olika erfarenheter. Och som om det var meningen skrev Helena om avlivning en vecka innan jag bokade tid.
Och jag beslutade mig. Och jag visste att jag skulle hålla i grimskaftet, jag skulle finnas där för Ari, för jag bryter inte ihop när någon ser. Allra minst när någon behöver mig. Och Ari behövde mig. Så en frusen lördag gick vi upp till platsen och sa adjö och fast jag bestämt mig så kunde jag inte. Jag kunde inte finnas för dig Ari… För det var ju jag som bestämt, jag som ställt klockan… Och jag kunde inte klara av att se dig dö för min hand. Jag kunde inte se på när människan bestämde att det var över. Så utan ord tog Fia ditt grimskaft. Och jag är ledsen för det fast du inte visste något. Jag kan inte glömma när jag hörde dig falla. När du träffade marken. Och jag kunde inte vända mig om. Jag är ledsen att jag svek dig. Men jag vet i hela mitt hjärta att det var rätt.
Och när Fia kom med din grimma så höll jag den hårt till bröstet. Och tänkte att vad gör jag nu. Grimman luktade fortfarande som du.
Men det går över. Sorgen som är rå och svider stillnar och sedan är man redo att sätta grimman på någon annan. Vilket tillslut var det jag gjorde. Åtta månader senare spände jag ut grimman ett hål för att nästa häst skulle få igenom mulen. En större mule, och mörkare.
Första blogginlägget blev tungt, men var inte rädda. Nästa gång handlar det om hur jag spolade näsan på Izadora.