arisafari.blogg.se

Det är skönt att känna värk. Finns det något människor ser som mer tillfredställande än smärta. Vi suger i oss den som om det vore beviset på vår storhet, vår möda och vårt slit. Därför berättar jag med glädje att jag har blåmärken och värk i hela vaderna. De är blåslagna, ömma och värkande. Jag har varit duktig!

 

När man inte har en fungerande häst utan någon slags bortklemad vildhund med vildsinta känslor är det bra att man ibland får låna en häst. Branco min kära vän, vi e ensamma du och jag. Min häst vill inte leka med mig och din matte bara pluggar till prov. Men tydligen är inte Branco på alltför bra humör han heller för jag fick order om att rida ut. Branco ska få lite paus från pressen av en ridbana. Men det spöregnade ju i onsdags så jag fick ett sms att jag inte behövde rida ut, han kunde stå. Så där åker jag till stallet i jeans och gummistövlar. Älska gummistövlar, by the way! Men då har det ju slutat regna...

 

Branco och jag drar ut på äventyr. Jag bytte gummistövlar mot stallskorna men har jeansen på och för långa stigbyglar. Det blir så när matte har 15 hål längre ben. Men va sjutton, vi skrittar lite, man behöver inte stigbyglar då, och jag nådde ju dom med tårna.

 

Så ut i skogen, vi lufsar på, Branco frustar lite suckande ibland, jag tar djupa andetag genom näsan. Koltrasten kvittrar och solen går ner. Sinnesfrid... tyst... Och jag känner att håret växer ut en bit igen.

 

Kommer till travbacken bakom industrierna, sätter av i trav, det fixar jag nog... Branco tar ett glädje skutt och slänger sig upp i galopp. Förlåt Emelia, jag drog Branco i håret, och skumpade i sadeln och kanske skrek i örat på honom. Jag trillade inte av. Glädje på en träslev. Skattande kommer vi ner i trav igen och njuter av naturen. Kommer till galoppbacken vid Åbonäs. Jag sneglar lite på Branco. För han vet ju... Han vet var vi är och vad som händer här. Styr upp honom på vägen, klämmer med knäna och håller i mannen. Lutar mig framåt och ger honom tyglarna. Och det brakar iväg. Medan jag hör hovarna pulsera i backen och tårarna sprutar av fartvinen känner jag en barndomsdröm komma farande.

 

Brancos man går från vit till svart. Skogen försvinner. Så sitter jag där, utan stigbyglar med armarna rakt ut (läs med ett rejält mantag) och känner vinden i ansiktet. Jag hör suset av musiken, från favoritfilmen när jag var 7år... När jag drömde om att kunna rida. Och jag ler och blundar, och önskar att jag vågade släppa taget...