arisafari.blogg.se

När jag var liten hade min mormor en hund. En Rottweilertik som hette Akilla. Det var väldens bästa hund. Men hon var inte lydig. Istället besatt hon en humoristisk inställning till livet. Ett fritt tänkande som inget koppel eller människors regler rådde på. Hon var äventyrlig och busig. Men hon var inte lydig, hon påminde om min syster Elin i unga år. Jag har otaliga gånger fått höra hur Akilla fick för sig att kolla in handeln i centrala Mjölby på egen hand och hur hon blev upplockad av Polisen. Eftersom de kände Akilla väl fick hon skjuts till Polisstationen där en vänlig polisman ringde mormor och sa att hennes hund fanns hos dem för upplockning. När mormor dock kom dit fanns där ingen hund. Akilla hade redan rymt från Polisen och gått hem.

 

Akilla älskade oss barn, hon älskade alla, men allra mest älskade hon min pappa. Vad min far gjort för att förtjäna denna dyrkan kan man bara spekulera om, min fars känslouttryck kan ibland vara något subtila. Men jag kan fortfarande minnas hur Akilla kom och mötte bilen när hon hörde vår gamla skruttiga, senapsfärgade Saab uppe på Kungsvägen när vi svängde ner mot ”Öna” och mormors vandrarhem. Mormor berättade alltid att Akilla höll på att riva stället innan mormor släppte ut henne och hon eskorterade bilen ner till parkeringen. Pappa brukade retas med henne då, genom att öppna bara en liten springa i bildörren så detta gigantiska hundhuvud försökte pressa sig in, hela tiden tjutandes av kärlek till min far. Längtan till honom så stor att hennes vaggande bakdel hotade att lämna bestående bucklor i bilplåten. Hela hennes blick skrikandes; Jag älskar dig, jag gör vad som helst för dig!

 

När jag var yngre trodde jag det handlade om en enskild händelse, att pappa och Akilla format ett band den där gången när pappa fick hoppa i en halvfrysen å i Mjölby och rädda Akilla från att drunkna när hon ville testa hur tjock isen var. Men sedan började jag tro att det handlar om mer.

 

Foto på mig och Ronja (annan hund som älskar män)

 

När jag flyttade till Jönköping blev jag vän med några tjejer i min klass. Den ena tjejen hade en hund. En hund bestående av alla raser som har en avelsrelaterad koppling till stress, nervösa anfall och överskottsenergi. Vilket var anledningen till att den en dag åt upp laminatmattan i deras lägenhet. Vilket också är anledningen till att hon undrade om jag kunde passa hunden när de skulle på bröllop så de slapp bli av med mer inredning. Mattias var livrädd. Han hade aldrig haft hund och hade aldrig provat att umgås med en. Och varelsen var ungefär som en större B-ponny i mankhöjd. Inte för att Mattias haft någon erfarenhet av sådana vid den här tiden heller. Jag kände mig övermäktig. Vi har haft rottweiler. Denna nervösa lilla odåga var inget för mig. På med kopplet och pondus i stegen gick vi ut. Jag höll i den stora besten och Mattias gick bredvid. Så stannar Mattias och knyter skosnöret. När jag fortsätter att gå stoppas jag av kraften av en hund som vägrar ta ett kliv. ”Inte utan min husse”. Samma hund hade inga problem att gå vidare med Mattias när mitt skosnöre gick upp!

 

Min slutsats då: Hundar gillar män. Det kommer sig ur varginstinkten de fortfarande bär på där alfan är en hanne och alfatiken är ett glorifierat avelsprogram. Denna hypotes befästes för mig när mamma och pappa skaffade Doris som nu är 9 år och väger 9kg och älskar min pappa som sin gud. Medan Zacke, 2år och 8kg, biter pappa i tårna och morrar när pappa försöker sparka ut honom ur sängen. En säng som ingen hund har fått sova i innan. Kanske är det någon annan som är Alfa nu…?

 

Foto på Zacke som vägrar lämna sängen för morgonpromenad

För några veckor sedan hade Tranås Ridklubb en clinic med Westernlegenden Ronny Åman. Han skulle prata om hantering av häst och sedan ha enskilda lektioner i westernridning och häst från marken. Allt detta sköttes av ridläraren Fia. På den kostnadsfria clinicen så behövde Ronny en häst att jobba med. Och en kväll veckan innan kom Fia försiktigt fram till mig när jag sadlade Izzy och undrade om jag kunde komma med Izzy som demohäst. Jaha sa jag. Det vore väl roligt. Hon såg att jag såg lite frågande ut, varför hon valde Izzy på en ridskola med över 30 uppstallade djur. Jo, sa hon och såg lite obekväm ut. Han ville ha en liten, storhäst. Gärna ett sto med hett temperament och mycket åsikter. Hon slog generat ner blicken. Jag vet inte varför. Det stämde väl perfekt in på Izadora. Inte ens Izzy blev kränkt av beskrivningen. Hon tar stolthet i att ha sina egna åsikter.

 

När Clinicen börjar så tar jag på Izzy repgrimma och sträcker över henne till Ronny. Han undrar vad mina problem är. Ja, sa jag, hon kommer inte när jag ropar. Jag har svårt att fånga henne i hagen på dagtid och hon bockar och ställer sig när jag rider ut själv. Hur är hon att logera, undrar han. En dröm svarar jag. Han ser besviken ut. Han börjar med att prata med publiken, och jag missar inte att han använder den här tiden för att redan berätta för Izzy med kroppsspråket att det är meningen att hon ska stå där stilla och vänta. Izzy står på sitt ställe, glor uttråkat på publiken och får ett litet skak i repet ibland när hon vänder sig om och tittar bort mot hagen och kompisarna. Roligare pass har hon upplevt. Ronny visar sedan hur man leder en häst. På grund av, som han själv säger en sliten och gammal kropp, går det långsamt. Efter masar sig Izzy, med samma tempo som en halt åsna. Samma tempo vi försöker ha när Isa rider. Långsamt går de omkring, Ronny svänger, Izzy svänger. Sedan börjar Ronny att logera henne, byta håll med kroppen. Säga stopp min kropp och byta varv genom att vinkla sig en aning. Izzy frustar och gör som han säger. Det blir lugnast så. Så ser jag det hända. Izzy skakar lite extra på manen emellanåt. Frustar lite mer. Fokuserar helt på Ronny. Han stannar och pratar med publiken igen. Izzy släpper honom inte med blicken. Jag ser precis vad hon tänker och drar på munnen i ett hånfullt leende.

 

Ari går fot längs med Tranås vägar 

 

En vän i publiken ber mig att komma upp och göra samma sak som Ronny, eftersom han sa själv att han var något besviken på sin uppvisning. Han hade ju velat ha en odåga som protesterade mer så han kunde visa hur han överkom det. Och istället fick han inställsamma Izzy. När de sa att de ville ha en bitch så trodde jag han skulle provocera henne lite. Inte göra övningar som jag övar på jämt, Izzy kan ju allt det här. Efter Aris lastnings problem och träningen på Tärenäs är det min religion att människa ska styra hästen. Jag går upp och tar repet. Går i en snabb takt och Izzy skyndar efter. Jag stannar, hon stannar. Inte lika elegant förstås men det händer. Stopp, ropar Ronny. Varför går du så fort, gå långsamt. Okej då tänker jag och såsar omkring, Izzy såsar också. Ser sig lite omkring så jag får be om hennes uppmärksamhet. Så stannar vi igen. Alla frågar varför hon lyssnar mer på Ronny än på mig. Han säger att det är kroppsspråk, timing. Så påstår han att jag är för hård, aggressiv vilket gör vårt samarbete mer uppjagat även om Izzy lyder. Men jag vet att det är något annat. Han tar repet från mig och en ström går genom repet. Han har Izzys fulla koncentration. Och hennes ögon viskar det igen. Det som jag vet för jag känner henne och sett henne vid brunst. Hon viskar flämtande och upphetsat; ”Bemästra mig…”

 

Jag vet att det finns massa kvinnor som sitter hemma i garderoben och suktar till boken ”50 nyanser av honom”. Detta fenomen som brunnit som en löpeld genom världen och folk fnittrar förtjust och säger att de är ”Heeeelt choookade” över innehållet! För vilken kvinna skulle gå med på att bli behandlad så?! Är vi inte moderna feminister hela bunten. Samtidigt smyger de in i garderober och läser andra boken, och tredje boken. Och fnittrande läser de till och med om trilogin omskriven genom Mr. Greys perspektiv. Samtidigt som författaren E L James skrattar ihjäl sig åt att hon nu kunnat tjäna enorma pengar på att skriva om samma böcker en gång till, hon behöver ju inte ens hitta på en ny historia. Och nej jag är inte bättre, jag har läst allihop. Jag har till och med köpt en ny trilogi av en annan författare som romantisera Stockholmssyndrom! Läste ut den på 4 dagar, lånade ut den till Jossan.

 

Så kommer då sanningen fram: Vissa kvinnor tycker i smyg om att bli bemästrade. Fast de vill helst inte tala om det. Till och med djur vill det. Det är sant! Fast vi är starka feminister så kittlar det lite att ha en man som mästrar oss. Men nej, tack Izzy! Det förhållandet får du ha med någon annan. Ronny Åman till exempel!