arisafari.blogg.se

Helgen var en hopphelg! På alla sätt och vis. Det började med en hoppträning på fredagen för Zara Tyrstam. En underbar hopptränare som med sylvass pression kan avgöra om jag fjantar mig eller är rädd på riktigt.  Vi skulle inleda med en övning som skulle påskina våra styrkor och brister i våra olika varv. Det visade sig att Izzy var på hätskt hopphumör och tyckte hemskt illa om att jag la mig i hennes arbete vilket gjorde att vi hade, inte så lite, oliksidigt arbete. Vänster varv, bra. Högervarv katastrof. Andra deltagare hade lite svårt att avgöra då deras problem inte var lika markant. Dom hade inte en häst som ställde sig och drog upp huvudet och studsade som en studsboll när de tog i högertygeln. Det hade jag. Jag började oro mig för att hennes låsning kanske kommit tillbaka. Det var ju inte bra att hon var så extremt oliksidig. Träningen fortsatte med stora kommunikationssvårigheter mellan häst och ryttare. Där ryttaren visste vad hon ville och där hästen visste bättre. Men över hindren kom vi. Izzy var speciellt nöjd med tempot i början av träningen. Ryttaren var väldigt nöjd med lastningen på vägen hem.

 

Foto: Orvar Johansson

 

Men jag insåg att experthjälp satt på sin plats och jag kallade in Michaela för att ”rida till” Izzy åt mig. Och söndag kväll kom Michaela till stallet. Sa att hon nog inte kunde rida så bra pga. ett skavsår på hälen. Vem skaffar egentligen nya skor när man har uppdrag? Jag suckade tungt och hoppades att hon ändå skulle kunna hjälpa mig en del.

 

Michaela hoppar upp och börjar rida. Izzy söker sig neråt och går i form. Snygg samlad trav. Bråkar lite i galoppen i början för att tala om för Michaela att de borde rida lite fortare men ger sig snart. Lugnt rider de omkring och verkar öva på MsvB:2. Helt oberört. Nettan och jag tittar på och jag känner att jag lägger armarna i kors. Det var ju det här jag ville, eller? Fula, mörka känslor bildas i bröstet och jag blänger på Michaela och Izzy. Nettan tittar roat på mig och undrar varför jag dödar Izzy med min blick. Jo, sa jag. Jag vet, intellektuellt, att Michaela är mycket bättre än mig på att rida. Och jag vet, intellektuellt, att hon är mycket snabbare och mjukare med sina hjälper. Men, jag har lite svårt att inte bli fruktansvärt kränkt av att man ser hur mycket min häst fullkomligt njuter av att bli riden av Michaela, när hon verkar hata mig.

 

Jag förklarar för Michaela mitt problem att jag inte kan svänga till höger, Michaela fattar ingenting, det går ju hur lätt som helst. Det är ju vänster som är hennes dåliga varv säger Michaela.  Jahopp, om hon nu ska vara värsta proffset så jag ger henne en uppgift. Jag har fått en dressyrövning som jag aldrig lyckats med av min dressyrtränare Ellinor. Rid innanför spåren, i form, på tygel. Rakriktad häst som spårar. Sedan ska du variera ställning i nacken från vänster till höger och tillbaka utan att Izzy glider iväg. Michaela stirrar på mig med ångest i blicken. Inte så mycket för att hon ska ställa Izzy som inför det faktum att min häst över lag brukar gå på dubbla spår, jämt. Jag sa till henne att om hon klarar övningen så är jag en dålig ryttare och om hon inte kan så är övningen stämplad omöjlig. Michaela tar tyglarna och rider iväg, långt bort i ridhuset för att slippa mina och Nettans spekulerande blickar. Sedan efter en stund kommer hon. Rakriktad hela ridhusväggen. 80 meter. Och ställer Izzys nacke åt båda hållen. Jag hatar henne nu.

 

Michaela förklarar att jag är för stel och måste öva på mina höftrörelser för att få Izzy mjuk. Jag blängde på henne och förklarade att sedan hennes bror (min naprapat) flyttade till Mora har mina höfter varit låsta i ett läge och rör sig inte  nämnvärt. Michaela pustar och slänger upp mig i sadeln och ber mig gunga med Izzy sidledes. Det ser ut som när jag försökte lära min storasyster rida lätt. Men herregud Sanna, vem rör på höfterna hemma hos dig! utbrister Michaela. Nettan förstärker påståendet genom att genomföra en liten exotisk dans på marken. Jag blänger tillbaka. Det är Mattias som använder höftrörelserna hemma på våran gata i stan! Nettan viker sig. Michaela stirrar hårt på mig. Nu är det du som övar! Varje gång du skrittar fram, skrittar av och kanske en skrittpaus i mitten så ska du gunga med höfterna. Se till att öva hemma också, det syns ju lång väg hur oliksidig du är! Jag ger mig och säger att då får jag väl göra det då. Nettan börjar gapskratta så hon kiknar. Nästa gång jag träffar Mattias ska jag fråga honom vilket varv han tycker bäst om!

 

Så nu har jag börjat med Yoga igen. För att Mattias ska kunna säga att han inte märker när jag ”byter varv”.