arisafari.blogg.se

Året var 2012. Året då sommaren var varm, havet utanför Ystad var iskallt och Erika, Mattias och jag själv var på Öppet stall hos Tobbe Larsson. 2012 då ponnyakuten var som allra populärast och Ari som svårast att lasta. Jag följde vid 25 års ålder varje avsnitt av ett program gjort för barn mellan 8-15 år. Det var genom Tobbe Larsson och Andreas Nehm (som jag lovordat så mycket) som jag lärde mig att det viktigast man behöver lära sig är hantering av häst från marken. Jag bestämde mig för att ingen häst ska vinna över mig när jag stirrar den i vitögat. Ingen häst ska sätta sig på mig. Tyvärr så hade ingen talat om för Ari att hennes liv skulle komma att förändras drastiskt den där sommaren 2012. Jag hoppas att det är sant som de säger att hästar önskar sig en stark ledare, annars måste jag gjort Ari hemskt olycklig efter den sommaren.

 

Ari kom att bli en av de mest lätthanterliga hästarna på Tranås Ridklubb (om du inte satt på henne). Och vi övade frihetsdressyr och löslongering, något jag också gjort med Izzy. De lyssnar, de lyder och de gör som jag säger. Men sedan kommer Tony Iving; MEN…! Något varken Ari eller Izzy valt att lära sig är inkallning och bli infångade i hagen. Det är helt omöjligt. Innan kunde jag ju ändå få tag i Izzy framåt kvällen när hon var kissnödig och hungrig och ville in i stallet. Då stod hon surt och skrapade och undrade varför jag dröjde så dant. ”Ta på mig grimman och ta in mig, hallå!” Nu är det värre. Hagen är stor, mat finns det gått om. Izzy vill inte gå in längre. Hon är hellre ute. Även sent.

 

Den enda som kan fånga Izzy är Michaela. När hon kommer och ropar på Izzy kommer Izzy gnäggandes till grinden för att möta henne. Jag kommer och tänka på youtubevideon när ett par åker och möter sitt lejon de släppt ut i det fria. Jag inbillar mig att Michaela och Izzy till och med har romantisk filmmusik. Säkert något sliskigt av Ed Sheeran. Eftersom det är Izzy så är låten I see fire. Olivia skrattade och frågade mig varför Izzy kommer när Michaela ropar. Jag blängde tillbaka och sa att det var äkta jävla kärlek! Jag är inte bitter.

 

Många undrar hur jag kan orka med mina högrangiga ston, är det inte enklare med en valack? Men hur skulle livet se ut utan dem. När jag ägde Ari tyckte jag att vi var så där lika som man kan vara sina djur. Efter att ha sett Disneys tecknade version av Pongo och de 101 dalmatinerna så såg jag alltid hur hundar och deras ägare så himla lika. Vissa mer än andra.

 

Ari och jag var också lika. Två vuxna kvinnor i ung och lagom barnslig ålder, (läs runt 25 människoår och 9 hästår)högt egenvärde, stolta, starka, bar på en inre darrning i knäna. Det är lätt att ha med ett djur att göra när man förstår att Ari tog lika illa vid sig av att man rörde hennes öron som jag gör när folk envisas med att ta mig på armen när de pratar med mig. Tack vi klarar oss utan att ni kladdar på oss!

 

Nu är jag äldre. Kommit upp i en mogen ålder av över 30 år. Med några år. Skaffade ett nytt sto med hög integritet och som faktiskt går att röra öronen på om man kliar dom hårt, som Mattias får göra på min rygg när jag får klianfall. Vi är lika. Två klemakteriekossor i sin värsta hormonålder. Sura, bitska och svettiga. Vad gör det då egentligen om det enda felet är att man får springa maraton i hagen för att hämta sin häst?