Jag förlåter dig...

Idag svämmar media över av hat. Besvikelse, hån och ilska. Idag är vi som männsklighet på vårt sämsta humör. Vi visar det fulaste av oss.
 
För även om vi inte kan förstå så finns det ju alltid gråskalor.
 
Jag om någon skulle aldrig rösta på Trump som president, jag har själv använt orden... "De kan ju inte vara så dumma i huvudet." Hårda ord, för någon som aldrig själv upplevt att vara hungrig, att inte kunna försörja sina barn och som aldrig stått utan tak över huvudet.
 
Det kan vara svårt för oss i Sverige att förstå rädslan för att inte kunna ge sitt barn mat, vetskapen av att man aldrig kommer ha råd att skicka sina barn till college. Det är svårt för oss med gratis utbildning att förstå att det finns människor som vet från första stund de känner sparken i magen, att deras barn aldrig kommer få utbildning, aldrig kommer att få ett välbetalt jobb. Att det lilla grynet kommer leva i samma fattiga område som du själv, ämnad att hamna i fängelse eller dö i en skottlossning på grund av gängrelaterade krig. För du inte har råd med ett sparkonto. För bilfabriken flyttade till Kina och för att folk slutade köpa kol för det var miljöfarligt.
 
Alla är vi vilsna, rädda. Oundvikligt kämpande för mer. Mer än det här, mer än man har. Fast, önskande. 
 
Så tänk då att få ett hopp, ett ljus. En ledstjärna som ger möjlighet till mer. För dig, för din spark. 
 
Så kanske är det inte vettigt, men kanske vill vi ha lite hopp. Precis som alla andra som röstat fram ledare ur desperation och villråd.
 
USA, jag förlåter dig.

Kognitiv Terapi

Det kallas kognitiv terapi det här jag håller på med. En slags fysisk terapi där man utsätter sig för skräck i lagom dos.

 

En dag satt jag i fikarummet på jobbet och vi kom in på en kollegas rädsla för fåglar. Vi skrattade lite grann men höll medlidsamt med om att vi alla hade någon skräck. Andra pratade om spindlar. Med oss satt en kvinna som då jobbade hos oss som just kognitiv terapeut. Jag valde att delge min skräck för ormar. Berättade om hur jag hållit på att köra av vägen när jag körde över en redan platt och sedan länge död kopparorm. Och hur jag undvek modernatur om vår och sommar. Hon stirrade på mig och ville på fullaste allvar boka en tid. Du behöver jobba med det här sa hon.

 

 

 

Nu är jag så himla smart så jag vet vad som skulle ha hänt. Hon hade låst in mig i sitt behandlingsrum, talat om för mig att jag var trygg och sedan kastat en anakonda över mig. Nej tack, sa jag. Jag står över!

 

Det är det som skiljer fobi mot skräck. Att jag har en nu, faktiskt, diagnosterad fobi för ormar. Medan jag har en fruktansvärd skräck för hoppning. Medan båda får mig att få fullskalliga panik- och ångstattacker så vill jag ändå hoppa. Trotts skräck. Och trotts panikattacker. Vilket nog var anledningen till att jag bröt min målbild om en lokal hoppning till våren och bokade in den på söndag.

 

Men så gick det inte bra i torsdags. Återfall kallas det. När skräcken och paniken blir så stor att man ser stjärnor genom tårarna. Då vill man sluta. Och inte hoppa mer. Tills man lugnat ner sig och kallar in experter.

 

 

Jag är något av en inomhus ryttare, dressyrnissar brukar jag kalla gruppen för när jag nån gång får för mig att jag inte är en av dem. I mitt stall är stallet sammanbyggt med ridhuset. Vilket innebär att jag rider inne när det är mörkt, blåser och eller regnar. Eller om det är för varmt… Eller för kallt.

 

 

Men ibland så liksom bara måste man utmana sig själv på alla fronter. Så i onsdags kom Nettan som jobbar med just såna här saker och som utbildar sig till pedagog. (Förlåt mig Nettan om det inte blev helt rätt nu.) Ut i mörker och regn gick vi. Och hade kognitiv terapi. Och vi hoppade höjdrekord sedan sammanbrott 105cm. Nu ska jag till Rappestad!!!

Vart Modet bor

Ibland funderar jag på vart känslor föds. Är det så som i nya Pixarfilmen att de har fullskaligt krig om kontroll i huvudet på en och man styrs av en känsla som har makten? En som håller ordning. I filmen är det Joy (lycka). Så himla Pixar kan man tycka. Jag träffar folk varje dag som verkar ha just sin Joy hårt undanstoppad.

 

Anledningen till att jag funderar är att jag skulle vilja veta var Mod bor, och vart hon tar vägen när hon inte är framme. Ibland är Mod hemskt frånvarande kan jag tycka. Dagen skräcken vann var dagen Mod gav upp och sa upp sig från sitt jobb. Jag har fått kämpa på utan henne så länge.

 

 

Men nu verkar det som Mod är nyfiken på vad som hänt i mitt liv. Nu har jag lämnat ”hoppa lågt” gruppen för att vara med i en riktig hästgrupp och jag har terräng tränat. I torsdags på hoppträningen tittade Mod till en början bara på, nyfiken på min första träning utan stödben av andra rädda hoppalågtisar. När hon sen såg att jag höjde och höjde. Och att jag skrattade och skrek av iver. Då kunde inte Mod hålla sig längre. Då ville hon vara med.

 

 

Så hon sa åt Zara att höja lite till. Så vi hoppade 90cm. Vi ska tävla sa Mod. Och vi ska ha en Rosa rosett!

 

 
Välkommen hem Mod, jag har saknat dig!
Visa fler inlägg