Ännu mer Transportproblem

För sju år sedan började jag upptäcka lite lätta beteendestörningar som min häst. Men egentligen var det inte störningar, och egentligen var det inte heller lätta. Ari gick helt klart inte att lasta. Det är då jag insåg mitt eget hästägaransvar och sa att det är bara inte okey.

Nu var jag ju inte den som var den så jag tänkte att det var jag skulle ordna detta, herregud nej. Jag tror på att kalla in experter. Så jag bad om hjälp av Andreas Nehm på Tärenäs Arabstuteri. Jag kunde inte skjutsa dit Ari naturligtvis, lyckligtvis hade Andreas även hemkörning. Men det var starten på min inställning; Min häst ska vara hanterbar, av ALLA. Även mig.

 

 
 
 

 Bra då att man känner när man letat hästar att det faktiskt finns hopp. Vissa hästar har redan från början lärt sig att gå in i transporten och bli ryktade utan visir och kroppsskydd. Fast jag högmodigt sagt hela tiden att det struntar jag i för efter Ari kan jag lasta vilken häst som helst (utom Greta).

 

När Izzy nu köptes märkte jag av en viss skillnad mot Ari. Förutom att vissa i min familj inte drar sig från att släpa Aris fina namn i smutsen genom att säga att Izadora ”ser snällare ut”. Izadora var helt enkelt stencool hela tiden. Skräckslaget stoppade jag in en febertermometer i rumpan på henne. Men jag insåg ganska snart att det var så här det skulle vara.

Ari hade alltid mera blod i sig. Inte i kroppen för det hade ju en fallenhet att rinna ut vid alla olyckor hon råkade ut för, men i huvudet. Hb nivån fick henne lite förvirrad och hysterisk helt enkelt. Som läckaget min syster har på hypofysen ungefär. Och medan Ari slängde sig skräckslaget bakåt när jag fyllde på vatten i hinkarna, för att sedan lugnt gå fram och dricka. Går Izadora fram och riktigt stoppar ner huvudet i hinken medan jag häller. Vilket första dagen resulterade i öron och nässpolning. Om jag hade trott på talesättet att hästar drunknar om de får vatten i öronen hade jag varit mer orolig än vad jag blev. Jag såg det snarare som vi förebyggde förkylning.

 

 

Men trots att Izadora är just en klippa i hantering så gick det inte heller smärtfritt när hon skulle åka transport i måndags. Men det känns fel att skylla på henne. Jag anser mig totalt lurad att köra in på fel avfart av hjälpredan Moa och fastnar med ekipaget i en omöjlig sväng. Redan sen, får jag naturligtvis panik och glömmer alla grundläggande körlektioner. Efter lite lätt (läs hysterisk) panik är jag beredd att ge upp. Överge både bil, häst och Moa och ringa pappa. Skönt då att Moa har samma mansyn som jag själv. Hon tittar på mig och sedan mot ridhuset vi ska till som lyser bakom häcken.

-          Kan vi inte ringa Olof, han kan säkert backa med släp?

 

Men Sanna är både avlad av Hornbrink och Molin. Jag kom runt! I helgen blir det backlektioner med pappa!

Uppvaknadet

Det finns ett ordspråk; Syna inte given häst i munnen.

Det kommer sig av att man inte ska kritisera en gåva. Eller på ren svenska, jämför för guds skull inte. Var nöjd. Var tacksam. Ingen vinner på att du tänker efter för mycket.

Ändå är ju människan som varelse inte nöjd. Visst tycker vi de är lite konstiga, de där, du vet. Som bara är nöjda liksom?

 Allt kan ju jämföras och vändas på och begrundas. Är vi inte just det, eftertänksamma? Nu när bloggen äntligen lever så är det just det som händer.

 Jag trodde inte jag skulle komma över sorgen. Att jag skulle kunna smeka en häst över mulen igen och veta att det är okej. Ari lever kvar i minnet. Hon missunnar mig inte lycka. En häst missunnar inte alls faktiskt. Men att tänka tillbaka nu på det där ögonblicket när vi visste. Att Ari skulle dö.

 

 

 

Jag är en person som lever i nuet som är både empatisk och förstående. Men här och nu. Lever sällan med känslan att om bara, eller tänk om. Saknar sällan det som kunde varit utan njuter av det vi hade. Jag tänker på döden.

 

Ibland uppfattas jag som det, oempatisk. Fast jag egentligen hittat min egen mening med det hemska. När man är hästägare måste man ta ställning. Vem är jag som ägare, och vad står jag för. Redan tidigt berättade folk för mig att man måste veta att det värsta kan hända, att ens bästa vän som man har ansvar för kan bli sjuk. Jag och Ari fick uppleva mycket av det. Och till sist insåg jag att Ari var en individ där döden tragiskt nog alltid vara nära. Och fast det fanns tillfällen jag inte visste om hon skulle överleva eller inte så hade jag redan tagit steget att planera för denna dag. Men i min planering var hon gamla och dålig. Tänderna hade tagit slut och åldern tagit sin rätt och jag hade bestämt. Hur hårt det än lät för andra så skulle Ari sluta sina dagar på Kolmården. Hon skulle i stillsamhet avlivas och slaktas som kött till rovdjuren. Jag fick mycket kritik för detta. Stackars Ari! Men jag såg en mening med hennes död. Min kärlek till vargar och känslan av att det hade mening. Att hon inte skulle slängas i en container. Nu blev det visst väldigt tungt…

 

När dagen kom då jag var tvungen att säga adjö var det inte på grund av dåliga tänder, utan för att Ari hade så ont. Mediciner gjorde att hon inte kunde bli slaktad. Och då kom det som en skänk från ovan, blogginlägg från Stuteri Kry. För jag visste inte vad jag skulle göra. Alla talade om olika erfarenheter. Och som om det var meningen skrev Helena om avlivning en vecka innan jag bokade tid.

 

Och jag beslutade mig. Och jag visste att jag skulle hålla i grimskaftet, jag skulle finnas där för Ari, för jag bryter inte ihop när någon ser. Allra minst när någon behöver mig. Och Ari behövde mig. Så en frusen lördag gick vi upp till platsen och sa adjö och fast jag bestämt mig så kunde jag inte. Jag kunde inte finnas för dig Ari… För det var ju jag som bestämt, jag som ställt klockan… Och jag kunde inte klara av att se dig dö för min hand. Jag kunde inte se på när människan bestämde att det var över. Så utan ord tog Fia ditt grimskaft.  Och jag är ledsen för det fast du inte visste något. Jag kan inte glömma när jag hörde dig falla. När du träffade marken. Och jag kunde inte vända mig om. Jag är ledsen att jag svek dig. Men jag vet i hela mitt hjärta att det var rätt.

 

Och när Fia kom med din grimma så höll jag den hårt till bröstet. Och tänkte att vad gör jag nu. Grimman luktade fortfarande som du.

 

 

Men det går över. Sorgen som är rå och svider stillnar och sedan är man redo att sätta grimman på någon annan. Vilket tillslut var det jag gjorde. Åtta månader senare spände jag ut grimman ett hål för att nästa häst skulle få igenom mulen. En större mule, och mörkare.

 

Första blogginlägget blev tungt, men var inte rädda. Nästa gång handlar det om hur jag spolade näsan på Izadora.

Kognitiv Terapi

Det kallas kognitiv terapi det här jag håller på med. En slags fysisk terapi där man utsätter sig för skräck i lagom dos.

 

En dag satt jag i fikarummet på jobbet och vi kom in på en kollegas rädsla för fåglar. Vi skrattade lite grann men höll medlidsamt med om att vi alla hade någon skräck. Andra pratade om spindlar. Med oss satt en kvinna som då jobbade hos oss som just kognitiv terapeut. Jag valde att delge min skräck för ormar. Berättade om hur jag hållit på att köra av vägen när jag körde över en redan platt och sedan länge död kopparorm. Och hur jag undvek modernatur om vår och sommar. Hon stirrade på mig och ville på fullaste allvar boka en tid. Du behöver jobba med det här sa hon.

 

 

 

Nu är jag så himla smart så jag vet vad som skulle ha hänt. Hon hade låst in mig i sitt behandlingsrum, talat om för mig att jag var trygg och sedan kastat en anakonda över mig. Nej tack, sa jag. Jag står över!

 

Det är det som skiljer fobi mot skräck. Att jag har en nu, faktiskt, diagnosterad fobi för ormar. Medan jag har en fruktansvärd skräck för hoppning. Medan båda får mig att få fullskalliga panik- och ångstattacker så vill jag ändå hoppa. Trotts skräck. Och trotts panikattacker. Vilket nog var anledningen till att jag bröt min målbild om en lokal hoppning till våren och bokade in den på söndag.

 

Men så gick det inte bra i torsdags. Återfall kallas det. När skräcken och paniken blir så stor att man ser stjärnor genom tårarna. Då vill man sluta. Och inte hoppa mer. Tills man lugnat ner sig och kallar in experter.

 

 

Jag är något av en inomhus ryttare, dressyrnissar brukar jag kalla gruppen för när jag nån gång får för mig att jag inte är en av dem. I mitt stall är stallet sammanbyggt med ridhuset. Vilket innebär att jag rider inne när det är mörkt, blåser och eller regnar. Eller om det är för varmt… Eller för kallt.

 

 

Men ibland så liksom bara måste man utmana sig själv på alla fronter. Så i onsdags kom Nettan som jobbar med just såna här saker och som utbildar sig till pedagog. (Förlåt mig Nettan om det inte blev helt rätt nu.) Ut i mörker och regn gick vi. Och hade kognitiv terapi. Och vi hoppade höjdrekord sedan sammanbrott 105cm. Nu ska jag till Rappestad!!!

Visa fler inlägg