Tre bonkar bruse

Jag har ett speciellt förhållande till getter. Det är en kärleksfylld relation med vissa våldstendenser. Inte för jag menat något illa, förmodligen inte geten heller. Men vi älskar varandra även när vi bonkar på varandra.

 

När jag var liten så åkte vi ofta till parker med lantdjur. Min familj var ofta ute och åkte på utflykter och jag har alltid varit djurtokig. Extra roligt då på 4H-gårdar och stadsparker eftersom allergiska lillasyster inte reagerade på just getter. Trots detta fick jag aldrig ta med någon hem. Medan andra sprang gatrace över Kålmården satt jag och mina systrar i timmar på Barnens lantgård och klappade killingar. För vem behöver en tiger när man kan krama en get. Jag är fast övertygad om att reglerna att inte lyfta getterna kommit till efter våra besök då jag säkert gett ett antal killingar magknip och tarmvred. Jag kommer fortfarande ihåg när Elin lärde mig att de små killingarna gillade att sulta på fingret och när jag lärde mig att de något större killingarna har tänder. Och det är en fantastisk trevlig känsla att mata en stor bock med bullpapper även om han stångas i magen när papprena är slut och man måste springa för livet. Getter är livet. Bonkandes välmenande. Mattias menar att om vi bodde på landet skulle jag ha en flock med svimmande getter.

 

 

Nu är det ju så att jag trivs alldeles utmärkt i mitt hus inne i stan och där gör sig geten kanske överflödig om inte som gräsklippare. Något som däremot är nyttigt även i stan är höns. Mattias och min eviga diskussion. Vilka höns, när hur, varför? Och mitt svar är alltid samma, jag vill ha höns! Men jag förstår Mattias att du känner dig grundlurad. Jag var en innebandytjej vars högsta ambition var att skaffa hund, nu är jag en friodlande hippie med hönsmani.

 

 

Så var vi i fredags ute på Habblarps gård utanför Mjölby för att handla blommor till trappen. Det var iallafall min ursäkt. För på Habblarp har de mer än fina blommor, de har fullt av galna djur. Höns och getter och ankor och kaniner. Och alla av dom är trevliga och vill prata med besökarna. Attans att man inte var yngre så man kunde skämma ut sig lite värre. Det kändes ganska återhållsamt när jag gapskrek på parkeringen; Titta Mattias, alla hönor!!!!! Vill du se vad som händer på Habblarps gård så har den en helt fantastisk facebook www.facebook.se/habblarp

 

 

Jag kan inte sluta tänka på mat

I skrivande stund är jag vrålhungrig. Verkligen vrålhungrig. Jag har varit nyttig i ett och ett halvt dygn. Vegetarian till och med. För helt plötsligt fick jag för mig att jag skulle börja det nya livet och nu har jag sockerfrossa.

 

Ni som precis som jag, senaste tiden ätit pizza, pommes och kopiösa mängder chips, vet att när man sväljer ner detta med vin, blir man en aning hög på socker. Vi märker det inte nämnvärt eftersom Insulinpåslaget gör att vi lägger oss i soffan och inte orkar röra oss.

 

Så istället för att göra som jag brukar, små förändringar tar jag i med hårdhandskarna. Vegetariskt utan kolhydrater några dagar för avgiftning. Vilket gör att jag satt och skakade i soffan. Inte helt olik en narkoman. Chips, mässade hjärna, ge mig chips. Och när Mattias informerade att det va ju faktiskt jag som sa att vi inte skulle köpa chips, fick han springa för livet.

 

 
 

Så nu skriker kroppen att jag har sockerbrist, socker måste ätas, nu, igår och helst i förrgår också. Men någon sockerbrist har jag inte alls. 4,3mmol/l. Det är helt nomalt faktiskt. Det konstiga var att jag hade 4.3 när jag åt hemska saker också. Måste ha snabbt Insulin, vilket medför koma. Det låter som jag.

 

Men jag inser i alla fall att jag vill äta bättre, och bättre mig. Mer grönsaker, mindre kolhydrater och kött. Vinet sparar vi. Extra roligt blir det ju nu när jag odlar egna groddar och skott. Snabbt kommer de upp ur jorden och är redo att ätas.

 

 

Så nu kommer miljonfrågan till er gott folk. Hur lagar man god vegetarisk mat. Och hur lagar man mat med groddar?????

 

Lyckligt överaskad

Ibland funderar jag lite på min blogg. Vem som läser den, hur många som läser den. Och vad folk faktiskt tycker om den. Den började faktiskt som en dagbok. En öppen dagbok där vi tillsammans kunde skatta åt Aris och mina misslyckanden. De var ju många och ganska roliga. Nu för tiden inser jag att blogg har kommit att bli en mer övergripande dagbok. Ari och jag var helt enkelt inte så himla kul längre. Humor torkar med ålder och ledproblem.
 
Men jag har blivit väldigt glad på senare dagar. Naturligtvis blir jag en sån där person som kollar hur många besökare inläggen får, hur många som gillar och hur många som kommenterar. Jag har insett att de som faktiskt oftast skriver en rad är personer jag aldrig träffat. Någon har hittat mig. På det stora internet. Och de gillar mig ibland.
 
Nu drömmer jag inte om att bli nästa stora mediebloggare som typ Blondinbella. Nej, men lite berömmelse, några extra följare, det skulle jag verkligen tycka var kul.
 
Så jag blev extra förtjust när jag såg på blogg.se att de har valt ut min blogg att göra reklam för. Nu när odling och återvinning är så på tapeten, snappade de upp mitt inlägg från december där jag odlar om en salladsskrutt.
 
Det resulterade genast i två nya kommentarer på min blogg.
 
 
 
Visa fler inlägg