Till dig som såg mig på stationen

Till dig som såg mig på stationen och som bestämde dig för att gå undan.
Jag vill tacka dig. Och samtidigt be om ursäkt till dig.
 
Vi lever i en värld där situationen gjorde oss båda illa till mods. När det var mörkt och jag satt på stationen och väntade på ett tåg, då kom du och ville också värma dig i kylan.
 
Så jag ber om ursäkt, att folk har lärt mig att vara rädd, så du såg att jag blev obekväm. Jag ber om ursäkt att vi snabbt fick ögonkontakt innan jag slog ner blicken, så du kände att jag ville vara ifred. Förlåt mig för att du var en så fin person att du kände att du behövde gå, och ställa dig mycket längre bort.
 
Tack för att du kände vad du kunde göra för mig, förlåt att jag blev rädd för dig.
Utan att hänga ut bilder på dig och säga att du kom för nära mig...
 
Tack för du tog hänsyn till mig. Tyvärr kunde jag inte göra samma sak för dig.
 
 

Att bli äldre

Jag har ett myshemskt minne. Myshemskt eftersom det är ett lite känslomässigt förvirrat minne.
När jag var liten hade vi sommarkaniner. Man fick sen vår/tidig sommar åka till ett ställe där alla kaniner utan hem bodde och välja ut en lite rackare som såg bra ut. Helt fritt val var det också, som att välja en godisbit på Ica. Vilken ska man ta liksom, alla är ju så bra!
 
Men varje år lyckade jag och Elin välja var sin kanin även om det ett år rök hårtuffsar när vi inte var lika överens när vi kom hem vilken kanin som var vems. Stackars svarta kaninen ville ingen ha längre.
 
Det myshemska minnet jag har är med min första kanin Jocke. Jocke skulle egentligen heta Houdini. Han rymde jämt, en dag hittade mamma honom i ett låst garage. Jocke var min bästa kompis, fast jag bara fick ta ut honom ur buren om han hade två koppel på sig.
Så förstå min fasa när vi leker med kaninerna i trädgården och lillasyster Tos tänker krama ihjäl min kanin! Hela tiden kramade hon Jocke med ett förtjust skri. Jag såg hur Jocke började bli mer och mer blå i ansiktet. Som 5 åring tycker man inte om sin lillasyster som kramar ihjäl sin kanin som man faktiskt vill krama ihjäl själv. Men nu är ju minnet väldigt gulligt.
 
 
 
Nått annat som är väldigt gulligt är min systerdotter Isa. Men så har hon ju bra gener. Jag visste ju inte att Isa var en Isa innan Isa kom ut. Men ändå var jag i full gång med min stickning. Tydligen så gav jag även henne ett myshemsktminne. För även om hon stillar upp sig på den här bilden iförd ett blåbärsmössa av märket SisterS, så tog det inte lång stånd innan gråten anlades. Hon påstår att det är för att mössan är varm och rullar upp, men jag tycker hon är en riktig baby...
 
Men alla små förtjänar underbara djurminnen, alltså har jag anlitat Milo för att lära Isa att rida. Innan Isa lär sig sitta ordentligt får vi nog nöja oss med att kela med milos öron, luddigare får man leta efter. Då tar vi även bort ett trauma från Isas framtid. För Milo är älskad och kommer få ett värdigt slut. I vuxen ålder har jag ju själv insett att vi gödde slaktkaniner om somrarna...
 
 

Att koka soppa på en spik

Ibland så tänker vi lite extra på betoningen av olika saker när vi lyssnar på vad folk säger. Oftast är det ju svårt att hänga med och vara uppmärksam och intresserad på hela personens monolog, vilket gör att vissa ord eller fraser liksom klingar igenom.

Exempel. Jag säger till Mattias (eller pappa för den delen) köp inte den gröna förpackningen, den är äcklig. Det Mattias då hör (eller pappa för den delen) är grön förpackning, köp. Jag får ju faktiskt skylla mig själv att jag inte sa köp den röda.

Jag har varit med om fler spännande beskrivningar. I en hage med två bruna hästar skulle jag hämta Moa. Hästen som inte har vita tecken är inte Moa. ?????? Eller så kunde man sagt Moa har vita tecken.

 

Igår var det dags för Aris operation och lasten gick kl 06:40. Det var så tidigt att Ari inte ens funderade över sin missade frukost. Höll på att sluta illa redan i Mjölby då Mattias rammar en hare med både bil och släp. Jag ville stanna och ta med haren, vi skulle ju ändå till veterinären men Mattias hävdade att harens öde var beseglat, den var oförsäkrad.

Men operationen gick i alla fall bra och Ari blev av med sin benbit. Tillskillnad från trippen till Skara vaknade hon också bra. Hon var väl redan utvilad efter all boxvistelse.

 

 

Så var det dags att åka hem med tant, tant som fortfarande svävade på rosa moln och fes regnbågar. Hon stirrade oförstående på mig i boxen.

 

Det är då vi kommer till betoning. Veterinären gick igenom eftervård, mediciner och motion. Men det ända jag hörde: Tänk nu på att det är 6 månaders slaktkarens. Hon sa det två gånger. Tror hon att jag ska äta Ari tänkte jag? Om inte annat fick jag ett smakprov med mig hem, att koka soppa på.

 

 
 
Visa fler inlägg