Jerringpris

Ibland händer det saker som får världen att stanna. Som får jorden att sluta snurra och folk att hålla anda tills vi alla känner oss lite blå och svimfärdiga. I sommras var det OS för de som missat det. Och i OS hittar de flesta människor ett ögonblick som hänger sig kvar och gör en andnödig och svimblå. I år var det Silver-Sara som stod för det hemma hos oss. Hade planerat att titta live på all hästsport som sändes och har aldrig varit så tacksam mot SVT. Va inte helt intresserad av Fälttävlan men det ville pojkvännen se. Vi va lite chockade över dressyren men jösses vilken terrängritt! Helt sålda va vi, som aldrig sett fälttävlan innan. Sen kom hoppningen och Silver-Sara kom fram och tod första medaljen.
I det verkliga världen där vi bor vinner man inte OS, det närmaste jag är världseliten är att jag har samma hemmaklubb som Patrik Kittel och äger ett hårstrå i svansen på Mrs Medicott. Vilket nu när jag tänker på det är väldigt häftigt.
Det jag ändå ville komma fram till är att Sara nu är nominerad till Jerringpriset. Som Rolf Göran Bengtsson fick förra året. Vår sport som får så lite av media tar nu för sig och vi blir stora. Finns nog ingen annan sport som man på samma sett går ihop så många och tänker; Yes, nu är det vår tur!
Så rösta på Sara till Jerringpriset, kanske får vi då se någon sportkille som bara vet var Zlatan bor rida terräng!
 

Välkommen till Narnia

Vi har alla hästänniskor hört uttrycket; En häst är rädd för det den ser och det den inte ser... Man kan även förlänga detta med att en häst är rädd för det som finns och inte finns, det som hörs och det som inte hörs. Därför förstår jag att helgen var något av en chockupplevelse för Ari som kanske till ovh med har lämnat psykologiska ärr. I fredags skulle vi hoppa en lite stunts kompination inne i manegen. Ari trivs i manegen, där är hon trygg. Förrutom vid de två bortre dörrarna som varit livsfarliga varje dag i de två år jag haft henne. Men plötsligt gick Ari in i gaderoben och var inne i Narnia.... Jag följde inte med utan stannade i vår vanliga manege så jag fattade ingenting när hon började fjanta sig och tyckte att hindrena hade blivit talande vargar. Hoppningen gick inte bra... På lördag valde jag istället paddocken. Bra val... Nu va vargarna oss i hasorna och jagade livet ur Ari. Vi flög över hinderna och hon sparkade bakåt allt hon orkade för vargana inte skulle få ta i hennes hasor. Jag räddade henne genom att ställa in henne i hennes trygga box igen. På söndag fick jag nog. Vi åkte upp på hoppträning till björnklo. Men där, där fanns inga gaderober till ett onskefullt Narnia, där var det ju riktigt kul att hoppa tyckte Ari...

lasten av en häst

Så nu går Ari att lasta. Det va kämpigt i början. Hon kom ju på efter ett tag att Andreas inte stod och lurade bakom hörnet utan det va bara jag som stod där. Detta måste naturligtvis ifrågasättas. Oftast blev jag arg och sa till henne på skarpen, då gick hon in. Men sen va vi på Pay and Jump i Aneby i våras... Hoppningen gick fantastiskt, vi va felfria i både 80 och 90cm och jag började fundera på att debutera lokalt. Rosett blev det, det är ju allra viktigast, men sen skulle vi hem! Ari protesterade som vanligt vid transporten. Men när det var så många som tittade på vågade jag inte vara hård. Vad skulle alla säga? -Titta på henne som bär sig åt... Jag försökte försiktigt övertala Ari att gå in. Jag såg ett ljus gnista till i hennes ögon, hon hade vunnit! Jag försökte i 1,5timme, tävlingen var slut, alla hade åkt hem, där stod jag kvar. Nu vågade jag vara hård men det var försent, Ari hade ju vunnit sin seger. Tillslut insåg vi att det aldrig skulle gå. Mattias tar bilen till Tranås och lämnar mig kvar, i regnet utan paraply. Kommer tillbaka efter en timme med Tärenäsassisans och Ari är inne i transporten på 10min. Jag lät henne aldrig vinna igen!
Visa fler inlägg