Ohana!

Ohana betyder familj, familj betyder att ingen lämnas utanför eller glöms bort.

Precis som Astrid Lindgren är Disney fullproppat av gulliga små betydande ordspråk som får oss att utstöta små gulliga suck ljud.

När man växer upp så inser man att Ohana är flytande. Den krymper och växer lite hela tiden genom livet. Det börjar med en mamma och pappa och tre systrar som man varken kan eller vill välja bort. Naturligtvis så börjar det ju inte så för alla men nu är ju det här min blogg och vi är ju här för att vi alla älskar mig.

Sedan när man blir äldre så lämnar man denna Ohana för att skapa en egen, eller rättare sagt utöka den. Man hittar en livspartner, i detta fall en man, en Mattias. Det kunde ju egentligen gått åt något annat håll har jag lärt mig av Jonas Gardell.

 

Mattias och jag är en lite Ohana, han och jag. Men vi är inte ensamma. Man behöver förstärkning. Som Marcus säger i Om en pojke: two people isn't enough. You need backup. If you're only two people, and someone drops off the edge, then you're on your own. Two isn't a large enough number. You need three at least.

 

Det jag försöker saga är att det gäller att hitta en bra Ohana som man trivs med. Och jag trivs med Mattias, för han känner mig, han vet vad jag behöver. Medan jag på sätt och vis är väldigt avundsjuk på min lilla syster som åker till London på nyårsafton och Kreta på sommaren med sin pojkvän och är romantiska så inser jag att jag är annorlunda. Jag blir stressad av utlandssemestrar. Vem tar hand om Ari, kommer jag uppleva ytterligare bomber på flygplatsen. Kommer jag njuta, tänk om jag blir spysjuk.

Nej Mattias han har sitt sett att visa hur mycket han älskar mig, han vet vad jag vill ha. Så förra veckan körde han in till XXL i Jönköping. Ari fick vänta på parkeringen. Så gick vi in till och Mattias pekar och säger köpa vilka du vill ha.

Mattias, Mattias… Andra pojkvänner köper smycken, blommor, choklad. Men han vet vad jag vill ha. Han vet hur han skämmer bort mig så jag blir alldeles till mig, jag rodnar och pussar honom förtjust på kinden. Han köper ett par gummistövlar åt mig! Så nu kan jag plaska i vattenpölar! Jag älskar dig!

 

De kom väl till pass idag när vi gipsade om Aris fot.

 
 
 
 
 
 

Bitch, thy name is fever

Eftersom vi har lite ont om personal på jobbet just nu är jag sjuk vid behov. Idag kunde jag vara sjuk på eftermiddagen. Men nu ser det rätt kört ut tills helgen. Kanske kan man trycka i sig lite mer medicin. Men inte så mycket att jag somnar över provtagningsbordet. Det är en balansgång.

 

Nu när hösten närmar sig så får man hitta positivitet i det lilla. Sånt som får små höstdepressiva halvmånar som jag att le. Detta kan man åstadkomma i de allra minsta av saker. Så som att lönnblad nu får fantastiska färgkombinationer av gult, rött och grönt. Ju roligare desto bättre. Och det är de med mest färg som jag gillar att mata Ari med. Hon tycker bäst om de röda. Finns inget så fnissigt som att mata sin häst med röd/gula löv. Hon är dock lite mer försiktig innan hon sväljer nu för tiden eftersom Mattias elakt nog försöker smussla in bruna löv i munnen på henne. Min häst är inte en kompost! Och nej, det är inte synd om Ari ska ni veta, ni som nu dömer. Man kan leda en häst till höstlöv men man kan inte tvinga den att äta.

 

 

Ett annat sätt att välkomna hösten är att plocka mer svamp. Det gör att det fortfarande e roligt att gå ut fast det e blött. Då växer ju svampen bättre. Behöver dock en extra frys. Undra om jag kan märka upp påsarna med namn och lägga hemma hos mamma och pappa. Mamma brukar säga att pappa aldrig handlar ordentligt så det måste ju finnas plats hos dom.

 

Ett annat sätt är att under levande ljus läsa en god bok. Så här kommer årets boktips. På en bok jag fått av stallkompisarna Åsa och Emelia.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

 

 

 

Aldrig har jag dragit på smilbanden så mycket åt en gubbe som vill avsluta sitt liv. Boken fick mig hela tiden att tänka på pappa. Ove är väldigt lik min pappa vilket fick mig att le ännu mer.

 

”Klockan var fem minuter i sex på morgonen när Ove och katten möttes första gången. Katten tyckte genast mycket illa om Ove. Känslan var i allra hösta grad ömsesidig. Katten satt med nonchalant uppsyn mitt på gångvägen mellan husen. Eller katt och katt förresten. Den har en halv svans och bara ett öra. Och här och där saknar den fläckar av päls, som om någon hade slitit knytnävsstora tussar av den. Man kunde knappt referera till det där som ett helt kattskrälle faktiskt tycker Ove. Han tog ett par klapprande steg mot den. Katten reser sig. Ove stannar. De stod där och värderar varandra några ögonblick, som två potentiella slagskämpar en sen kväll på en landsbygdsbar. Ove funderar på att kasta en av sina träskor på den. Katten ser ut som om den förbannade det faktum att den inte hade några träskor att kasta tillbaka…”


Nått annat man måste göra är att rädda tomaterna från frosten så det va skördedag idag. Vi hade lite att ta av. Typ 2,5kg.

 
 

The go too fortsättning

Även idag har jag njutit av att vara behövd. Känns bra när lilla lillsyster ringer och frågar storsyrran om jag kan komma och fålla gardiner åt henne. Det blev riktigt snyggt i hennes vardagsrum. Hon blev så glad att hon sprang och hämtade köksgardinerna också som va för korta. Hon sprättade och jag sydde, vilket teamwork. Mattias tittade på och åt mat. Och fyllde på mitt glas när jag började hosta.
Det e kvalitet med lilla syster och sitta inne på kontoret alla tre runt min symaskin och prata skit.
 
Imorse hade vi även Pay and Jump på ridklubben. Jag njöt i fulla drag av att ropa ut namnen på alla hästar med min hesa sexiga röst. Jag tyckte jag lät som en porrtelefonist. Tydligen skar det sig ibland, för jag fick veta av Mattias att han va på väg in i domartornet ibland för att säga till mig att harkla mig.
Tack gude gud att det finns medicin som får en att sväva på rosa molm med de andra lila elefanterna.
 
Dagens ros går till två stycken ponnyryttare som jag tyckte va extra duktiga på tävlingen.
Motivering: Det viktigaste är inte att vara felfri, alla får en vägran eller rivning ibland. Men att du tar det lugnt, rider med klokhet och hjälper din häst på ett väldigt moget sett, det är det som gör skillnaden. Ni är så duktiga!
Nellie Lilljegren och Emma Ansgariusson
 
Visa fler inlägg