Tre bonkar bruse

Jag har ett speciellt förhållande till getter. Det är en kärleksfylld relation med vissa våldstendenser. Inte för jag menat något illa, förmodligen inte geten heller. Men vi älskar varandra även när vi bonkar på varandra.

 

När jag var liten så åkte vi ofta till parker med lantdjur. Min familj var ofta ute och åkte på utflykter och jag har alltid varit djurtokig. Extra roligt då på 4H-gårdar och stadsparker eftersom allergiska lillasyster inte reagerade på just getter. Trots detta fick jag aldrig ta med någon hem. Medan andra sprang gatrace över Kålmården satt jag och mina systrar i timmar på Barnens lantgård och klappade killingar. För vem behöver en tiger när man kan krama en get. Jag är fast övertygad om att reglerna att inte lyfta getterna kommit till efter våra besök då jag säkert gett ett antal killingar magknip och tarmvred. Jag kommer fortfarande ihåg när Elin lärde mig att de små killingarna gillade att sulta på fingret och när jag lärde mig att de något större killingarna har tänder. Och det är en fantastisk trevlig känsla att mata en stor bock med bullpapper även om han stångas i magen när papprena är slut och man måste springa för livet. Getter är livet. Bonkandes välmenande. Mattias menar att om vi bodde på landet skulle jag ha en flock med svimmande getter.

 

 

Nu är det ju så att jag trivs alldeles utmärkt i mitt hus inne i stan och där gör sig geten kanske överflödig om inte som gräsklippare. Något som däremot är nyttigt även i stan är höns. Mattias och min eviga diskussion. Vilka höns, när hur, varför? Och mitt svar är alltid samma, jag vill ha höns! Men jag förstår Mattias att du känner dig grundlurad. Jag var en innebandytjej vars högsta ambition var att skaffa hund, nu är jag en friodlande hippie med hönsmani.

 

 

Så var vi i fredags ute på Habblarps gård utanför Mjölby för att handla blommor till trappen. Det var iallafall min ursäkt. För på Habblarp har de mer än fina blommor, de har fullt av galna djur. Höns och getter och ankor och kaniner. Och alla av dom är trevliga och vill prata med besökarna. Attans att man inte var yngre så man kunde skämma ut sig lite värre. Det kändes ganska återhållsamt när jag gapskrek på parkeringen; Titta Mattias, alla hönor!!!!! Vill du se vad som händer på Habblarps gård så har den en helt fantastisk facebook www.facebook.se/habblarp

 

 

Om en kalkon

Jag har börjat fundera på det här med klimatsmart, och miljövänligt.
Jag upplever att jag många gånger inte är helt övertygad om att det är samma sak, och om de inte är det. Vad är då bäst för planeten?
 
Mitt största stora klimatdilemma var när jag bestämde mig för att äggindustrin saknar mycket vad gäller djuromtanke. Jag bestämde mig för att inget burägg någonsin kommer ätas hemma hos oss. Men, då kommer frågan vad är viktigast? I min Ica butik finns ekologiska ägg från frigående höns som får vistas både inne och ute. Hönan får välja själv. Jag skrattade när Mattias berättade om en kollega som har just såna höns, som måste jaga ut hönorna med våld i snön när inspektören kommer så det sitter några stackars hönor ute. De har det bra, jag vill ha deras ägg. Men... Tänk om äggen jag köper på Ica kommer från Kiruna och har fraktats hit i lastbil. Är det då inte bättre att köpa äggen på Ica som kommer från hönsen 1 mil utanför stan? Men deras höns är bara frigående inomhus. De får inte jagas ut i snön.
 
 
 
På min födelsedag gladdes jag i efterhand. Jag skulle laga kalkonmiddag, det var ett ställt krav av gästerna kan man säga. Jag gör väldigt god kalkon. Processen tar ca 6 timmar. Men jag tog helt enkelt den enda kalkonen som fanns på Ica utan att tänka närmare på var den kalkonen bodde, och blev glatt överaskad. Tack Ica.
 
 
 
Kalkonen kom från Ingelstad och tackade för att jag höll traditionen levade. Och jag berättade glatt för alla att jag hade en närodlad kalkon, från Östergötland. I närheten av Mjölby där jag jobbar till och med. Totalt omedveten om att Ingelstad faktiskt ligger utanför Norrköping och Kalkonen kom från Ingelstad i Skåne. Men jag höll i alla fall traditionen vid liv!

Ett himla kacklande

Det är inte klokt vad tiden går utan att man är alls beredd på vad som händer. Tids nog inser man att månader gått utan blogginlägg och man tvingas ifrågasätta om den ens bör finnas. Men så kommer ju dagar när man behöver bolla sina idéer mot anonyma läsare som man hoppas har något positivt att dela med sig av.

 

Efter årets något tveksamma utfall i trädgårdslanden har jag ställts iför en existentiell fråga, odla eller icke odla. Det är frågan??? Nu menar jag ju inte som ja eller nej fråga. Nej, nej. Odla grönsaker är ett måste. Egen potatis är ett måste. Men… Hur är de med alla grönsaker som man faktiskt bara smakar på eller som man känner är lite se så där. I år har jag varit hemskt dålig på att laga mat efter skörd. Något jag var en klippa på förra året. Och nu står jag inför ett beslut. Jag behöver plats för ett hönshus.

 

 

Så frågan är nu vad som går bort. Om något går bort. Kanske får jag plats ändå. Tanken är ju att hönsen ska få vara frigående på sommaren. Men att de har tillräckligt med plats på vintern. Då kommer den en existentiell fråga; Behöver jag verkligen sockerärtor? Och äter jag ens palsternackor? Svaret är ja, jag äter palsternackor och nej; Efter larvincidenten så äter ingen sockerärtor hos oss längre. Men i dess plats vill jag odla majs.

 

 

Så frågan är vart Lotta, Ärta och Siv ska bo. Ja, jag har redan döpt dom. Tänkte börja med 3st och om jag tycker det är roligt och det finns hjärterum så kanske även Hilda och Sigrid får komma till. För min ”Handelsträdgård” är det viktigt men svenska råvaror och hållbarhet, detta innebär att det måste vara lantrashöns. Därför står jag nu mellan två höns så att säga. Bör det vara den nära uppfödda Kindahönan? Kanske ett klockrent val i Tranåsområdet men de är kända för sin svarta färg. Jag skulle vilja ha lite roligare fjäderdräkt. De finns förstås att hitta inom rasen.

 

 

Ett annat alternativ skulle var Åsbohönan, den har lite roligare fjäderdräkt. Men saknar det där lilla extra med att ha avlats fram bakom bakgården.

 

 

Men mitt störta problem just nu är min kära make. Jag trivs i mitt hus och min trädgård, men när jag informerade om hönsen bad han mig leta efter gårdar på Hemnet. Jag tror inte han menade att han skulle göra mig och mina hönor sällskap…

Visa fler inlägg