Morgonsstund har guld i mun

Det är därför man ofta är täppt i näsan på morgonen och har svårt att svälja. Guld är väldigt torrt i smaken.
 
Det är en fantastisk känsla att släppa ut sin häst i hagen, första morgonen efter en boxvila. Det är en lugn otrolig förväntan i luften, ett mjukt men hoppfullt skimmer när man går förbi boxen och mot dörren. Luften blixtrar lite försiktigt av upphetsning. Men hon går fot, som för att inte reta upp mig. Kanske tror hon att jag ska ångra mig och inte öppna hagen. Men vi kommer fram, jag släpper taget och Ari drar en suck, frusar och solar ansiktet i morgonsolen.
 
 
Det är en fantastisk känsla att släppa ut sin häst, men när man har boxvila, då måste det också vara så. Inget elakt med det, det är bara en väldigt tråkig semester. Ibland tror jag vi älskar ihjäl våra djur. Ger dom sjukdomar och skador för vi älskar dom så mycket. För mig är boxvila inget konstigt, bara som ett väldigt stort gips. Men visst håller jag med. Klart hästar vill vara ute!
 
 Foto: Emelia Johansson. från vänster Totte, Wilma och Picachu på Tranås Ridklubb 2013
 
 

Nej, ej okej

När jag var fjorton år ville jag ha en moped. Några killar i klassen hade det, inte såna där fjantiga EU utan trimmade vrålåk som gick i 70km/h och såg ut som en motorcykel (läs såg ut som en motorcykel för någon med fjortisstarr). Men jag fick ingen moped, antagligen för att jag verkligen inte behövde en. Men åh så tuffa de va, killarna med moped som man fick sitta bakom och krama lite på väg till stranden. När man äntligen hade blivit så stor att man faktiskt hade små bulor att pressa mot deras ryggar...
 
Men sedan händer det något.
 
Helt plötsligt är mopedåldern förbi. Och tonåringar odlas upp till två läger. Hur coolt är det egentligen med bil?
 
Plötsligt hamnar man i en ålder där man inte längre tycker det är coolt med moped, men man är för ung för bil. Men vissa män är lejonhannar. De tror att om man ryter och vrålar, om man har blankas man. Då får man damerna. Plötsligt föds Epatraktorn.
 
Det hannar, som ryter med sina trasiga avgasrör och sönderborrade ljuddämpare och hysteriskt många dekaler inte förstår är dock detta, de flesta tjejer tycker inte det är häftigt. Vi störs faktiskt av ljudet ska jag säga. Och din uppenbara stolthet över en bil som rullar fram i 30 och som ser ut som en pickup från Texas, får mig att tycka lite synd om dig.  Det är liksom inte en lejonhane för mig, det är lite av en huskatt med löshårsman.
 
När jag var liten hade vi en Saab. Den var senapsgul. Vi sålde den för den var liten och för gammal och trasig. När jag frågade mamma varför paret som tittade på den ville ha den när den var så dålig, så hyssjade hon mig. Jätte högt, med pekfingret. Vi köpte en Volvo. 240. Bakhjulsdriven.  För man behöver det när man drar husvagnar och stoppar in en kennel av döttrar och packning för 4 veckor. Vår bil var pappas högra hand, en manlig bil. En vettig bil. Sedan köpte vi en Volvo. 940. Bakhjulsdriven.  För man behöver det när man drar husvagnar och stoppar in en kennel av döttrar och packning för 4 veckor. Sedan köpte vi en Volvo. V70. Bakhjulsdriven.  För man behöver det när man drar husvagnar och stoppar in en kennel av döttrar och packning för 4 veckor. Sedan flyttade alla döttrar hemifrån. Vi köpte Volvo, och ,mamma och pappa köpte en mindre Volvo. Endan undantaget var Viktoria som köpte en Golf, men så är ju hon minst också, vi förlåter henne.
 
 
För mig är en min Volvo sättet att ta min häst från punkt A till B. Den ska köra lass till tippen och åka långa sträckor utan att säga ifrån.
En bil är ett fordon, att färdas med. Att använda, högra handen.
 
Inse hur jag skämdes när Epatraktorer och bilpimpare hälsade glatt på mig när jag lånade Daniels bil till stallet. Personer jag skickat polisen på hälsade glatt och jag var rädd för att gasa ifall jag skulle spränga grannens fönster. Till min förskräckelse fick jag dessutom skjutsa hem Brickarparna i detta trånga lejonvrål. Jag frågade Daniel om det verkligen hade vistas tre tjejer i den förut, vi censurera svaret för alla mammor.NEJ, jag tycker om min Volvo!
 
 
 
 
 

Om en kalkon

Jag har börjat fundera på det här med klimatsmart, och miljövänligt.
Jag upplever att jag många gånger inte är helt övertygad om att det är samma sak, och om de inte är det. Vad är då bäst för planeten?
 
Mitt största stora klimatdilemma var när jag bestämde mig för att äggindustrin saknar mycket vad gäller djuromtanke. Jag bestämde mig för att inget burägg någonsin kommer ätas hemma hos oss. Men, då kommer frågan vad är viktigast? I min Ica butik finns ekologiska ägg från frigående höns som får vistas både inne och ute. Hönan får välja själv. Jag skrattade när Mattias berättade om en kollega som har just såna höns, som måste jaga ut hönorna med våld i snön när inspektören kommer så det sitter några stackars hönor ute. De har det bra, jag vill ha deras ägg. Men... Tänk om äggen jag köper på Ica kommer från Kiruna och har fraktats hit i lastbil. Är det då inte bättre att köpa äggen på Ica som kommer från hönsen 1 mil utanför stan? Men deras höns är bara frigående inomhus. De får inte jagas ut i snön.
 
 
 
På min födelsedag gladdes jag i efterhand. Jag skulle laga kalkonmiddag, det var ett ställt krav av gästerna kan man säga. Jag gör väldigt god kalkon. Processen tar ca 6 timmar. Men jag tog helt enkelt den enda kalkonen som fanns på Ica utan att tänka närmare på var den kalkonen bodde, och blev glatt överaskad. Tack Ica.
 
 
 
Kalkonen kom från Ingelstad och tackade för att jag höll traditionen levade. Och jag berättade glatt för alla att jag hade en närodlad kalkon, från Östergötland. I närheten av Mjölby där jag jobbar till och med. Totalt omedveten om att Ingelstad faktiskt ligger utanför Norrköping och Kalkonen kom från Ingelstad i Skåne. Men jag höll i alla fall traditionen vid liv!
Visa fler inlägg