Varma gulaschdagar

I helgen spenderade jag i stort sätt hela mitt vakna liv i ett domartorn. Mjölby Ridklubb hade tävlingar i helgen och jag anmälde mig frivillig i deras domartorn. Inte som domare, det hade de redan bokat. Jag var ansvarig för equipedator och musik. Att just musiken var tvivelaktig är dock inte mitt fel. Man hinner gå igenom 5 cd-skivor ganska många gånger under en helg med 600 starter. Ärevarven var det dock kvalitet på.

 

 

Många frågar mig varför jag åker land och rike runt och hjälper till gratis. Sanningen är först och främst att jag tycker det är himla kul och nyttigt. Den andra sanningen är denna; man finns nära till hands när det skiter sig!

 

Mitt första domaruppdrag som jag fick på Linköpings fältrittsklubb fick jag eftersom jag erbjudit just gratis funktionärshjälp, men deras domare blev akut sjuk några dagar innan. Jag fick även denna gång i Mjölby en chans på audition eftersom deras domare råkade försova sig. Jag räckte glatt upp handen och satte mig i domarstolen en timme. Det är så roligt att få hålla i micken. Jag var tvungen att hålla mig i så jag inte skulle skrika rakt ut när jag såg folk jag kände på banan. ZARA, kolla på mig!!!! Nej jag behöll stilen och vinkade hysteriskt istället. Nu hoppas jag bara att jag får jobb framöver. Blev i alla fall superglad för innan jag åkte hem i söndags så fick jag en vacker ljuslykta som tack för hjälpen. Den ska vara adventsfin hemma hos oss.

 

 

Just Mjölby Ridklubb jobbar jag gärna med. Jätte roliga trevliga personer som sliter. Nästan lika bra som jag och vårt gäng på Tranås Ridklubb… de har också världens bästa Gulaschsoppa. Känd över hela södra Sverige, eller hur Albin?! Lycka är också att sitta i T-shirt på en tävling där det är -6 grader på banan.

 

Idag var tävlingen med i tidningen. Konstig nog nämnde de inte mig...

 

Vikten av träning

När jag var liten tjatade min mamma på mig att man var tvungen att öva. När jag inte kunde den där himla multiplikationstabellen så var det alltid mammas svar, öva. Jag blängde på henne i smyg. Va det BARA nånting så skulle jag väl kunna det vid det här laget. Öva, vad då?! Det blir väl inte bättre för att jag inte kan 7x8 52 gånger. Det räcker väl att jag inte kan 1 gång. Man känner väl sig egentligen mycket dummare efter 52 gånger. Öva, öva, öva.

 

När pappa sa åt mig att öva på att cykla utan stödhjul på min fina rosa cykel med grå däck jag ärvt av Elin tog jag cykel #!%&#"! och slängde in i cykelboden. Kan jag inte bara få ha mina dumma stödhjul, dumma pappa. JAG KAN JU INTE!

 

Så har livet fortsatt. Att öva. Jag lärde min multiplikationstabell tillslut, för jag ville bli bäst i klassen. Jag lärde mig cykla utan stödhjul för jag skulle för tusan hänga på Idol storasyster. Bit ihop, häng in, kämpa. Och öva... Pust...

 

Nu är jag ganska stor. Och lite visare, 7dm ungefär. Vilket innebär att fast jag vill skrika rakt ut så övar jag. I torsdags övade jag dressyr med Traudi Björling. En fantastisk tränare. Varje träning inser jag att jag ska börja tävla Grand Prix nästa helg, fast Ari och jag knappt haft godkänd betyg i LC1. Så bra är hon. Känner ni igen oss liksom????

 
 
 

Traudi förespråkar ryttarfel, inte Aris fel, som jag gärna förespråkar. Jag inser att Ari är en häst. Som gör sitt bästa. Fast hon är ett vilt djur som avlats för ridning och har en vuxen proffsig nybörjare som tror att allt löser sig om Ari kommer ner i formen. Om Ari blir bättre och om Ari försöker. Kanske om Ari får lite mer havre. Traudi tänker istället att det kanske beror på mina ostadiga händer, och att Ari kanske skulle släppa bettet om jag slutade dra i det. Kanske... Helt plötsligt går Ari i form, sånt gör ju inte Ari. Hon har taktmässig trav, det har ju inte Ari. Hon gör 70 % -iga rörelser, det gör ju inte Ari? 

 

Kanske va det så att jag behövde öva... Och att resultaten berodde på mig?

 

Så återgår jag lite till barndomsdumhet. Traudi upprepar att jag ska rida med Aris huvud mellan bogarna. Aris huvud är inåt, utåt, uppåt. Inte mellan bogarna. Himla skit. Traudi fortsätter mässa, huvudet mellan bogarna... I huvudet skriker jag rakt ut; DET GÅR JU INTE, JAG HAR JU REDAN PROVAT! Men jag är 7dm visare så jag sväljer ett par gånger, rullar bak axlarna. Kanske inte Grand Prix imorgon.

 

Träningen avslutas. Traudi påpekar vilken fantastisk häst jag har. Jag?! Ari?! Giraffen jag köpte från Roempke? Menar hon allvar? Jo, faktiskt. Ari kunde ju inte rå för att jag satt på.

 
 
 
 
 
 

Vi är på gång

Det är fantastiskt det här med ridsport! Ena dagen är man på topp och nästa har man bankat huvudet i ett träd.
För några dagar sedan var jag hos kiropraktor med Ari. Hon behövde knäckas lite grann eftersom hon e så stel. Många av er har hört att jag har skojat om att Ari har lite åldersreumatism. Hör och häpna hon behövde tillskott för hon är torr i lederna. Jag talade om för Mia att Ari är lite torr i humorn också, vi skulle se om Glucaminen hjälpte även mot det. Ca. 1 månad fick jag räkna med innan hon började fnittra.
Förutom detta märkte vi att Ari var svullen i huvudet och Mia tipsade om Veterinär. Denna var ute hos Ari i går. Dom: Hon har sprunget in i ett träd?! Eller något annat som ger en bula i huvudet.
Alternativ nr 2 var att hon fått en tand i örat???!!!
 
 
Igår var det hoppträning i Säthälla. Jag fick nöjet att åka upp till Sophia Skobes fina anläggning. Nöje är dock relativt eftersom jag tycker bättre om att hoppa på hemmaplan där jag vet var alla väggar och spöken finns. Blev lite stressigt eftersom jag skulle hinna till ponnygruppen. Jag och typ 3 b-ponnisar och en Julia. Fantastiskt, Ari hade kortast galopp. Som vanligt rullar kryssen på bra och jag börjar bli riktigt nöjd med mig själv. Så plockar Zara in ponnyplankan!!!! Och självförtroendet fiser jag ut som en läckande ballong. Förnedringen var total när man hör; Då kan ni komma på hindren först så ska jag sänka åt Sanna sen.
Nej vet du va, måtta får det vara! När de andra skrittade av ropar jag på Mattias att höja oxer och ponnyplanka. Här jäklar ska det hoppas om jag så dör på kuppen!
Och himmel och pannkaka, det va kanske fel på motivationen innan, nu flög vi över 75cm dogleg. Det var nog så att alla ponnisar va ivägen....
 
 
 
 
 
Extra tack till familjen Johansson/Gustafsson som såg till att färdigutrustad Ari bara var att jogga in i transporten och åka!
 
Visa fler inlägg