Nyfiken gratisprovare

Jag är en nyfiken, onyfiken person. Förvirrande jag vet, men det är så det är. Jag är nyfiket onyfiken. Jag är personen som inte gillar att prova nya saker, och som är helt övertygad om min övertygelse om vad jag tycker om och inte. Jag är i ett fack. Personen som vet att man inte tycker om. Jag vet även att jag inte har provat. Inte alls att förvirras med personer som vet att de hatar brysselkål utan att smaka, jag hatar såna personer...
 
Nej, jag är personen som vet att jag inte gillar åka GoCart och åka Bob. Det vet jag, men jag vill gärna titta på, det ser så roligt ut när andra har roligt och gör det. En röst i mig är bestämd. Jag vill inte, jag tycker inte det är roligt. En annan, tystare, röst, talar om för mig att jag inte vågar. Och om jag skulle våga skulle jag skada mig, eller så skulle folk skratta åt mig. Nej, jag vet att jag inte vill. Jag vet vad jag tycker.
 
För bara en tid sedan gick jag med i Buzzador där man kan prova gratis saker i utbyte mot lite reklam. Najs tänkte jag, det kan jag göra. Sälja sig själv lite lagom tror jag på. Gick in och önksade få Buzza en fantastisk hårborttagningsmojäng som verkade skitbra, men jag blev inte utvald. Visst borde väl dom förstå att är det någon som behöver hjälp med översvämmade hårsäckar så är det jag! Jag insåg snabbt att de har pyramidspel där man helt enkelt får knega sig fram genom tepåsar och växlingsappar innan man kommer åt godsakerna. Så jag ansökte och blev antagen till att testa Storytel. En app som är ett biblotek med talböcker.
 
Jag suckade lite. Jag hatar ju ljudböcker, fullkomligt hatar! Men ville ju gärna få lite extra poäng till hårsäckstömmare. Kollar reglerna, man får vara negativ, de uppmuntrar ärlighet. Men ber att man ger ett ärligt försök och inte anmäler sig till produkter man inte tycker om. Jag blev skamsen. Jag får väl ge det ett ärligt försök. Laddar hem Storytel och bläddrar lite. Inser att om jag ska ha något snällt att säga så får jag ju ta en riktigt bra bok. En så bra att inte ens en eländig uppläsare kan förstöra den med sin tradiga enfaldiga röst som bara har två tonlägen. Jag visste att det stod mellan Jojo Moyes och Nora Roberts. Jag valde Jojo Moyes -  Arvet efter dig.
 
 
Jag väljer att börja lyssna när jag rensar ogräs, då har jag ju iallafall nått att göra med händerna och hjärnan tänker jag kritiskt. Trycker på play. Känner genast att humöret mulnar när berättaren presenterar sig med sin enfaldiga röst. Som om hon redan har börjat berätta om dödsrunorna i tidningen. Nej, tänker jag, jag klarar det inte! Men händerna är jordiga och mina hörlurar är magiskt vita. Jag lyssnar vidare. Senare inser jag att ogräset är slut. Jag har börjat rycka lite oroväckande i gräsmattan. Jag kan ju inte sluta nu, när hon ligger skada på gatan med Sams hand i sin och tänker att han har väldigt blåa ögon. Nej, jag kan inte sluta. Lous liv har helt plötsligt omslutit mig och omringar mig och när Mattias kastar stenar på mig för solen har gått ner inser jag att det gått 4 timmar. Nu är alla timmar slut. Jag känner mig omskakad. Nu när jag skriver är min röst i hjärnan, berättarens röst och jag vet att jag är beroende. Jag som alltid älskat att läsa böker är inte längre fastlåst i läsfotöljen eller sängen. Nej, jag behöver aldrig lämna bokens värld. Jag kan stanna här. Imorgon blir det Nora Roberts.
 
Jag kanske inte tycker om ljudböcker, men jag gillar böcker och Storytel. Eller så gillar jag ljudböcker nu.

Min älskade trädgård

Ni kanske tycker att det har varit väldigt lite hästar nu ett tag på bloggen. Då har ni rätt. Först av allt har det inte varit så mycket hästar senaste tiden, men när jag hittar något jag verkligen vill berätta om finner jag mig bildlös. Och då blir det inget inlägg. Man vill ju ha en bild. Nu för tiden följer ingen med till stallet och fotar längre.

 

Nu för tiden är ingen fullt upptagen hemma. Ingen hinner inte ens äta en macka innan ingen åker och hämtar sin svärfar och åker till bygghandeln. Hela kvällarna snickrar de. Ingen och pappa. Vad jag älskar dom båda. De är så snabba, bra och duktiga. Förlåt mamma att du inte får träffa pappa förrän jag kör hem honom klockan 21:30 och jag är orolig för att grannarna ska skrika rakt ut på oss och sågen. Då slutar de snällt såga och bankar betongbläck i väggen istället. Men oj vad fint det blir. Vår stora dansbana…

 

 

Men jag är också duktig. Jag tänker inte stå och se på medan viktskålana väger från mig, icke! Det finns gott om nyttiga saker att göra. Som att gny lite eländigt till Mattias att det är två mördarsniglar i komposten han måste döda och att jag måste låna hans måttband till att mäta lite på gräsmattan. Han säger att jag stör, han har inte tid med mig… Pappa nickar allvarligt. Så är det Sanna, vi måste göra det här nu. Jag står där och blänger ner i backen och gnuggar tån på gummistöveln i backen. De använde den där rösten. Som att jag, lilla gumman, fick gå och leka lite för mig själv en stund medan de gör vuxna saker. Vuxna… och jag lilla gumman… Blängande på deras ryggar tar jag måttbandet och mäter lite med måttbandet på gräsmattan. Hittar inget att märka upp med så jag tar gummistövlarna. Jo, kanske känner jag mig 5 år när de använder lillagummanrösten. Kanske är jag lite tjatig ibland.

 

 

Jag mäter för hönshus. Funderar på vart det ska stå så det är 4.5m från tomtgränsen, tittar smygande över på grannens tomt, kanske går de med på 3m… Tittar upp mot Mattias och tänker be om råd. Nja, jag får inte störa när de gör vuxensaker. Jag får klara mig själv.

 

 

Tittar till mina grönsaker istället. Squashen har börjat blomma nu.

 

Funderar lite över vem som vinner en tungviktsklass mellan potatis och broccoli, borde jag heja på någon av som, kanske hjälpa till lite? Potatisen kom ju objuden. En lite kvarglömd stackare från förra året. Bestämmer mig för att jag älskar båda för mycket för att offra någon av dom.

 

 

Sedan plockar jag in sallad och gör lunchlådor. Lax och kaprissallad till mig. Kyckling och soltorkad tomat till ingen. Jag känner honom väl min ingen som älskar kyckling. Lägger för mycket sallad i hans låda. Undrar om han kan orka äta upp allt…

 

 

Nu är gurkan här!

Nu är frihet och trygghet. Nu är sommar och tillgivenhet. Nu är nuet och framtiden och alla tiderna är nu. Tiden man lever för och tiden man lever i. Jag är fri!

 

 

 

Det ger en sån glädje, växterna och grönsakerna och att kunna vara ute från man vaknar till man går och lägger sig. Nu kan man bara gå runt i potatisblasten och njuta. Snart är det midsommar, då gräver vi upp några plantor.

 

 

Det börjar spira nu, överallt börjar växterna sprudla. Nu kan man äta färsk sallad, rädisor plockas upp och nu plockas de första gurkorna. Det blir saltgurka.

 

 

 

Så här gjorde jag denna omgång:

Koka 1liter vatten med ca 0,3dl salt

Stick några hål i gurkorna och lägg i en glasburk tillsammans med en halv msk dillfrön.

Häll på den avsvalna vätskan.

Låt stå över natten

Visa fler inlägg