När änglarna går hem

På allmän begäran här kommer ett inlägg. Inte för att jag inte vill göra det, eller för jag missunnar er, jag glömmer bara bort. Jag teasade om en kväll med Martin Stenmarck. Tyvärr kom rasister i vägen men nu känner jag mig på rätt humör. Det som krävdes var att Mattias var på julbord så jag kunde fantisera ifred.

 

Ni vet alla vad jag menar när jag säger ert första magsug. Jag pratar inte om er första förälskelse eller er första kärlek. Det kommer kanske tidigt, eller sent, jag pratar om det första suget. När ni känner att det pirrar i nedre magdelen och ni känner känslan. Ni tjejer är med. Minns ni den, känner ni den? Mitt första magsug var när jag tittade på Rhapsody in Rock i Royal Albert Hall, jag var ju inte där, jag såg på tv. Många av mina vänner kan den här historien. Att tillägga är att jag är otroligt frälst i böcker. Jag läste tantporr innan jag visste något om magsug. Men det var nu jag förstod vad mamma rodnade om när hon log när någon nämnde Sean Connery. Ut på scenen kom Martin Stenmarck, i nätlinne, det var faktiskt coolt då. Skinnrock, jag hade läst Vampire Diares långt innan den blev tv serie, redan på 90-talet var jag saligt förälskad i Damon. Och han sjöng, han dansade, Dancing With the Devil och jag njöt, det sög. Jag kunde aldrig se honom på tv utan den känslan igen.

 

När jag bodde i Jönköping gick min kompis på musikfolkhögskola och skulle ha konsert. Och jag kan erkänna att jag är tillräckligt dålig vän för att vara måttligt intresserad när hon ringde och ville att vi skulle komma på hennes konsert. Jag hade ju faktiskt 39 grader feber och migrän. Men när hon sa vem som var med pallade jag på mig min sexigaste klänning, sminkade mig (hur ofta gör jag det) och pallade mig iväg till konsert och kongress och lyssnade på mannen som jag älskar. Jag var hänförd, förförd och salig. Att Mattias satt bredvid hade lite med saken att göra. Hanna du är min bästa kompis, för hon visste att trots dödlig förkylning var det min biljett.

 

Så nu var det dags igen. Vi skulle på julkonsert med Mattias familj och i sista stund byter de arena. Jag får sitta längst bak... Andreas Andersson kommer ut och sjunger A Little Bit Of Love. Blä!!!! Så kommer Shirley Clamp och sjunger Min kärlek. Vad är det här är det här, Melodifestival medley? Jag gillar ju inte melodifestival, jag vill ju höra jullåtar. Så kommer han ut på scenen. Martin Stenmarck. Kan inte ens säga bara hans förnamn. Och jag ber till gud fast jag inte är troende, vad som helst, snälla gud, vad som helst men inte Las Vegas! Så tittar han ut över publiken, kanske möts våra ögon, kanske ser han på mig. När änglarna går hem, jag skriker, tårarna rinner, jag älskar dig! Jag vill att trummorna ska höras av alla. Jag lämnar mitt liv idag, jag är din! Snälla se mig, jag är din, när änglarna går hem och himlen ändrar färg, så möts vi av en stad som vaknar upp på nytt igen. Mattias förstår, han tar mig hand och ber mig att springa, jag ser på honom, det är okey. Han nickar och släpper min hand och jag springer.  Jag kommer varje gång jag hör dig kalla.

 

Så går jag tillbaka till min stol, hoppar fram, för jag har stått vid scenen och ropat med honom. Så följs det var en harang av storhits. Andreas sjunger Glorious… Så kommer han igen Martin, och sjunger 7milakliv, jag springer, jag ropar. Jag hoppar. Han sätter sig på knä framför mig och sträcker ut händerna, jag tar den, jag nuddar honom, jag brinner. Jag kommer inte hem ikväll, om jag känner mig själv. Jag kan ta ett långt hårt straff, för alla stunder vi haft. Det brinner inom mig.

 

Sverige, Sverige, älskade land

Jag hade inte tänkt att skriva om politik, jag hade tänkt att skriva om mitt liv. Men ni gjorde debatten min. Ni gjorde att mina tankar svävade hittåt. 
 
Jag fick en åsikt härrom dagen, flera egentligen. En person sa att hon läste min blogg och tyckte jag var rolig. Jag log och blev jätte glad, jag känner mig inte rolig nu. Den andra personen var en kollega. Hon sa nått som fick mig att stanna upp, tänka och begrunda. Hon sa att hon läste min blogg. Hon är inte intresserad av hästar men tyckte jag hade bra tankeställningar, bra grund. 
 
Jag såg på henne och blev inneligt glad, så funderade jag. 
 
Arisafari, bloggen om misslyckade och lyckade försök för en amatörryttare att vara profs. Tankar om bakslag och hovslag.
 
Jag har fått många bakslag och hovslag. Ari har också fått dom. Men det som jag har brunnit för mest att skriva om är det som får mig att brinna.
 
Jag brinner nu, när missnöjda personer i desperation röstar på ett rasistiskt parti för att göra oreda. Det blev oreda. Jag vet vad du tänker, men hur tänkte du egentligen. Jag hoppas att du inte tänkte att du tänkte rätt. Jag hoppas att du var desperat, rädd och osäker. Jag hoppas att du ville något annat men inte visste vad du skulle ta dig till. Jag hoppas att du ville höja din röst men upptänkte att det skar sig. Jag hoppas att du ville att politikerna skulle visa stake.
 
Kanske har du rätt, kanske kan vi inte ta hand om alla invandrare, jag säger inte att du har fel. Men jag minns en tid innan SD, jag minns när partierna hade politik och inte fasta gränser. Jag minns att FP ville begränsa invandring. Jag minns att KD sa; låt oss ta hand om de vi kan ta emot. De säger inte så längre. De är rädda, rädda att vara som de, SD. Rädda att vara rasister, rädda att bli baktalade och bortvalda, rädda för ett fack. Så låt oss slippa fack, låt oss slippa kaos.
 
Låt oss ha partier som står för det som är deras. Sossarnas bidrag, moderaternas skattesäkningar, centerns glesbyggd, miljöpartiets gröna miljö. Lät vänstern stå på feministernas sida och låt KD vara kristna, låt FP gränsa till nationalistiska och låt oss för Guds skull oavsett tro inse att SD är nazister. Vi har sett dom förut, vi borde känna igen dom.
 
Jag ber ingen att rösta som jag (C). Jag ber er tänka på Sverige, på världen. Och hoppas att ni inte låter folk frysa, våldtas och skändas. Straffas och förföljas. Jag ber er tänka på er skolkamrat, er bror och er vän. Tänk er att fast de pratar svenska är de kanske inte födda här.
 
Mitt inlägg skulle handlat om min kväll med Martin Stenmarck, Nu hamnade vi här. För att Svenska folket ledde mig hit. Men jag höjer tre fingrar, jag håller inte med.
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg