Påsk!

Många säger att jag har det väldigt förspänt. Att jag har en man som gör allt åt mig och att jag glatt målar naglarna på Ari så längre. Och nej, så fel ni har. Det är nämligen så att jag kan konsten att få män att arbeta, men jag kan även arbeta själv, när jag har lust.

Och det hade jag i påsk, jag har planterat och målat och donat.  Och jag har bevis!

 

Tack pappa för pallkragarna.

 

 
Målning i full fart!
 
 
Potatisen sätts!
 
 
Kryddlåda klar!
 
 
Observera även mina snygga jobbarbyxor, lila :)
 

Nej, jag bangar inte!

Nej! Jag bangar inte en utmaning.

Lika fort som jag katat upp mig här på bloggen om att jag faktiskt kan hoppa bättre än lipsillar så kom jag på mitt misstag. Jag hade ju skickat till Emelia om att Branco var bra och det fick jag ju äta upp. Snabbt hann jag ångra mitt beslut att hoppa. Jag är ju rädd och tycker faktiskt inte det är roligt. Men alla visste, alla i stallet frågade när det skulle ske. Det gjorde det igår. Branco och jag hoppade ett räcke med grind på 75cm. Tycker inte jag är illa pinkat efter hoppnings uppehåll på två år. Det var inte snyggt men det var fult. Och alla inblandade överlevde. Även att jag har träningsvärk i rumpan och har sträckt mig vänstra fläskfilé. Jag hoppade, och Branco klev förvirrat över bommar. Kanske var vi ändå inte så samspelta som man kunde önska.

 

 

Det bästa med att ha hus är att jag inte kan inreda. Jag har nu i fyra dagar gått och tittat på mina blommor och undrar frenetiskt vilken som passar in i gästrummet till nya lampan. Och inte nog med att jag inte kan bestämma vilken blomma det ska vara, vet jag inte heller vilken prydnadsgrej som ska vara bredvid. Då har vi inte ens kommit till möbler. Tack för Lillsyster Viktoria som borde bli inredningsarkitekt. Men jag har i alla fall köpt en byrå till gästrummet, nu ska den bara hämtas…

 

Jag hade också tänkt ge er ett smakprov på min bok, men Mattias provläste och sa att min meningsuppbyggnad var skräp så jag vågar inte. Jag får väl lägga den längst in i garderoben och gömma den tårar av skam.

Ponnyhoppning

Så jag har gått på lite av en nit. Jag blev hemskt katig igår. Och synden den straffar sig direkt!

 

Det är nämligen så att (håll för öronen alla barnföräldrar) jag inte är särskilt intresserad av barn. På det viset att jag faktiskt inte har så stort intresse för dom helt enkelt. Men ett av mina favvisprogram på tv är ponnyakuten. Dock pga. alla hästar. Och där finns det en unge som får mitt skinn att krypa. För är det något jag har svårt att klara av så är det lipsillar. Där sitter hon på världens finaste ponny och börjar tjuta så fort hon ser en bom, men hoppa inte då!!!!!

 

Men nej, hon e med i Ponnyakuten. Bölande tvingas hon att hoppa för tränare som Daniel Zetterman, Lisen Bratt Fredriksson och Peter Markne. Personer jag skulle mörda för att träffa. Och hon gråter, varje avsnitt! Nej, tillslut efter två veckor slutar hon lipa och vad mycket bättre det går. Hon hoppar 85cm och kallas GP-ryttare.

 

Så då bestämde jag mig, kan hon hoppa så kan jag det med. Hörde genast av mig till Emelia och bokade Branco för en hopptur. Men kände så fort det hänt att, nämen jag vill ju inte hoppa! Kan man ändra sig nu? När man fnyst åt småbarn? Fast jag är ingen lipsill, jag är bara en fegis.

 

 

Igår var pappa hemma hos oss och fixade avlopp till nya toaletten och det gick ju ganska super. Pappa såg riktigt nöjd ut och Mattias bar glatt in toalettstolen. Tyvärr var ingen av oss beredda på hur hårt äkta stengolv är och toaletten kunde inte skruvas fast. Så det blev till att kissa i källaren ännu en dag.

 

 

Vi har också börjat gråta över våra trädgårdsland som liksom aldrig blir klara, är det någon som äger en Jordfräs?

Visa fler inlägg