Skriande galoppörer

Det är skönt att känna värk. Finns det något människor ser som mer tillfredställande än smärta. Vi suger i oss den som om det vore beviset på vår storhet, vår möda och vårt slit. Därför berättar jag med glädje att jag har blåmärken och värk i hela vaderna. De är blåslagna, ömma och värkande. Jag har varit duktig!
 
När man inte har en fungerande häst utan någon slags bortklemad vildhund med vildsinta känslor är det bra att man ibland får låna en häst. Branco min kära vän, vi e ensamma du och jag. Min häst vill inte leka med mig och din matte bara pluggar till prov. Men tydligen är inte Branco på alltför bra humör han heller för jag fick order om att rida ut. Branco ska få lite paus från pressen av en ridbana. Men det spöregnade ju i onsdags så jag fick ett sms att jag inte behövde rida ut, han kunde stå. Så där åker jag till stallet i jeans och gummistövlar. Älska gummistövlar, by the way! Men då har det ju slutat regna...
 
Branco och jag drar ut på äventyr. Jag bytte gummistövlar mot stallskorna men har jeansen på och för långa stigbyglar. Det blir så när matte har 15 hål längre ben. Men va sjutton, vi skrittar lite, man behöver inte stigbyglar då, och jag nådde ju dom med tårna.
 
Så ut i skogen, vi lufsar på, Branco frustar lite suckande ibland, jag tar djupa andetag genom näsan. Koltrasten kvittrar och solen går ner. Sinnesfrid... tyst... Och jag känner att håret växer ut en bit igen.
 
Kommer till travbacken bakom industrierna, sätter av i trav, det fixar jag nog... Branco tar ett glädje skutt och slänger sig upp i galopp. Förlåt Emelia, jag drog Branco i håret, och skumpade i sadeln och kanske skrek i örat på honom. Jag trillade inte av. Glädje på en träslev. Skattande kommer vi ner i trav igen och njuter av naturen. Kommer till galoppbacken vid Åbonäs. Jag sneglar lite på Branco. För han vet ju... Han vet var vi är och vad som händer här. Styr upp honom på vägen, klämmer med knäna och håller i mannen. Lutar mig framåt och ger honom tyglarna. Och det brakar iväg. Medan jag hör hovarna pulsera i backen och tårarna sprutar av fartvinen känner jag en barndomsdröm komma farande.
 
Brancos man går från vit till svart. Skogen försvinner. Så sitter jag där, utan stigbyglar med armarna rakt ut (läs med ett rejält mantag) och känner vinden i ansiktet. Jag hör suset av musiken, från favoritfilmen när jag var 7år... När jag drömde om att kunna rida. Och jag ler och blundar, och önskar att jag vågade släppa taget...
 
 

Skara

Det är en fantastisk känsla att återvinna tilltron till mänskligheten. Det sparar så mycket hår. Det slipper bli en pinsam tystnad hos frisören när hon inte behöver tunna ut håret utan istället undrar vad hon ska göra med tussarna som fortfarande hänger i små teser från huvudet som en fyra årings tänder. Många kanske undrar varför jag jobbar vidare med ett uppdrag som tar allt mitt hår, men svaret är enkelt. Jag älskar min ridklubb, och de bevisar sig gång på gång. Visar att de är värda min energi. Och om det skulle bli kris med håret kan jag transplantera från benen…

Det som är extra roligt är vår nya styrelse. Med så många nykomlingar går idésprutorna på fullfart tills vi fnissar och skrattar och inte orkar mer kl. halv tio på kvällen. Tydlig ide, tydligt genomfört, det händer grejer! Och om inte bättrar oss så kommer Ingela tvinga oss att gå i skolan.

 

Det jag brinner för är tävling och nu är det dags, jag kommer att söka en utbildning till hösten så jag får jobba med hästar! Inte full tid, bara när jag egentligen inte har tid, precis som ridsport går ut på. Att spendera mer tid än man har. Det är roligt.

 

På onsdag om en vecka är det dags igen för Ari att åka transport, jag är inte orolig. Hon va ju bara lite hysterisk igår när jag hanterade henne. Det går bra, jag är ju ganska lång och tung så om det går åt fanders så kan jag ju lyfta in henne i transporten. Men det gick ju faktiskt väldigt bra sist. Jag hoppas att vi blir friskförklarade nästa vecka. Hovslagare Hans ska sko Ari och sedan ska veterinär Jessica säga att jag kan börja rida igen. Så om du läser detta Jessica så är det alltså din replik; Det ser jätte bra ut. Trava lugnt i tre veckor så kan du börja galoppera sen.

Repliker ska följas!

 

 

För er som inte tycker det händer något i mitt hus så tror ni fel. Kanske är jag inte lika snabb på att riva tappeter just nu men jag har 60 friska broccoliplanor och 6 färdiga maskintvätter, som jag inom sinom tid kanske även viker in i garderoben…

 

Körsbärslunden

En mamma sitter i Tv och gråter. Hon berättar hur blåmärken och prickar ledde till att hon och hennes dotter 2 ½ år åker och krockar med andra barns droppställningar som en lek. Som radiobilar… Jag gråter en skvätt, för hon gråter. Hon rör en del av mig, denna mamma. Som säger att hon va curlingmamma men det gick över. För när ens barn har cancer, och döden knackat på ens dörr, då är det som innan varit kriser ingen kris längre. Om döden inte knackar på, då e det inte så pjoskigt längre.

De kom in till sjukhuset med vetskapen att det barnets blodvärden tydde på antingen leukemi eller ett virus som ser liknande ut. Det va där det krampade lite extra.

 

Jag gick i 2a klass, och blev sjuk. Det va jag ganska ofta på den tiden. Men nu blev jag inte bättre, jag blev sämre. Kunde inte äta och inte dricka och mina föräldrar såg mig tyna bort. Efter flera besök på vårdcentralen tog de tillslut blodprovet. Som betydde att det kanske va leukemi. Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag vet att pappa bar mig i hissen och att sjuktaxin vi åkte till Ryhov i hade en sån där lustig kudde med ett rött kors på. Pappa förklarade att det va ifall man mådde extra dåligt i bilen. Mamma följer inte med till sjukhuset, hon sitter hemma med mina tre systrar och gråter över att jag kanske ska dö. Pappa gråter inte så han följer med. Men jag vet inget om att någon gråter. Pappa och jag får ett eget rum på Sjukhuset. Det är Musse Pigg på dörren. Pappa går och dricker kaffe. ”Jag kommer snart tillbaka”. Sen kommer det massa sköterskor och tar mera blod, stoppar slangar i armen. Efter en stund säger pappa att han bara ska gå och hämta kaffe.  Han hämtar väldigt mycket kaffe den dagen. Det pappa inte berättade för sin lilla dotter va att man får magsår av så mycket kaffe. Pappa va tvungen att gå ut och gråta en skvätt när jag inte såg.

På morgonen mår jag mycket bättre, jag har fått dropp hela natten. Storasyster Elin ringer på min telefon och berättar att jag måste titta på tv, det e ju bra barnprogram nu. Pappa ler och pratar med Mamma. Halleluja, hon har Körtelfeber!

 

Vi lever med vetskapen att alla på något sätt är drabbade, att alla får se nära och kära försvinna till Nangijala och vi känner alla sorg och saknad. Därför blir jag extra arg när jag upplever att människor är elaka. Att personer får andra att känna att de inte duger och är lika mycket värd. Att människor kränks och att alla inte behandlas lika. För vi e just lika i alla avseenden som räknas. Vi föds, vi kämpar, vi sörjer och vi dör. Och däremellan är vi förhoppningsvis för det mesta lyckliga. Förstör inte det. För vi kommer alla mötas i körsbärslunden i Nangijala.

 
Visa fler inlägg