Tack för uppvaktningen på min födelsedag
I fredags var det en dag, en födelsedag.. Och inte vilken som helst. Det var min. Den ojämna siffran av 33 som får folk att hissna och dra efter andan av flera anledningar. Den ena är att alla tonåringar i stallet får anfall över hur gammal jag är. De trodde ju ett ögonblick att jag var som dem och nu får de veta att jag är gammal! Den andra anledningen är alla faktiskt gamla personer som trodde att jag var ung, som tonåringarna i stallet, eller på sin höjd åtminstone bara 25.
Det man inser är att man är i en mellanålder. En ålder där man snällt får förklara för kvinnan på systembolaget att man faktiskt har åldern inne att köpa alkohol. Även PÅ min födelsedag av 33 fick jag fortsätta min eviga legitimationsvisning. Mattias påstår att det är för jag vistas på stan så sällan att jag inte hunnit få någon kassör att känna igen mig. Det han indirekt menar är att det bara är personer med skägg eller alkoholproblem som slipper visa leg. Hon sa inte ens grattis!
Det är åldern då man inte bara känner av osanna klimakterieproblem på grund av hemska hormonpreparat utan även får försvara varför man inte skaffat barn än. Folk tycker man är obstinat i sin avhållsamhet. Man inser också att 54 vänner har lagt in grattis på ens Facebook och man känner sig nöjd med att det inte är en allt för stor minskning från året innan.
Men vid denna mogna ålder inser man vad som är viktigast i livet och det är naturligtvis hästen. Och ens äkta mans stöd för ens intresse i denna häst. Som ett grattisbrev på posten följde Mattias med till stallet och hjälpte mig genomföra ett utarbetat träningspass under vakande öga av mobiltelefonens kamera. För första gången på de två år jag ägt Izzy har jag nu ett foto där jag rider, som inte är från en tävling! Jag kunde inte önskat mig något bättre av dig älskling!
Därför är mitt budskap till alla småtjejer i stallet:
Var starka, stå på er. Fall inte för grupptryck! Om det trycket inte kommer från en Idol!
Och tack alla för gratulationerna på min födelsedag!
