Gräshoppor i en ankdamm

 
 
Idag e den dagen jag trotsar min egen lathet och skriver via mobilen. Detta trots att rättstavingen inte fungerar, det tar hundra år och skriva och det e skitjobbigt med bilder. Men va gör man väl inte när man flyttat in i hus utan internet... Som en annan grottmäniska. Detta elände som gör att jag måste åka till mamma och betala en räkning på 86:- himla din bostad... men nu e vi ändå här. I huset, vårt hus. Och det går att bo här också. Vi trotsar alla latheter och sover i vårt hus fast jag när jag e kissig på natten måste gå ner ända till källaren för att pinka.
Men nu e sovrummet klarta! Som vi längtat och som vi kämpat. Nu önskar vi bara att de där hustomtarna som går här och spökar om dagarna ska bygga upp vårt badrum lika fort som de slog ner det. 
På Ari fronten ser det bra ut, eftersom hon e fet som en ko och umgås med kråkor så brukar jag kalla henne för mamma mu. detta har gjort att hon nu e så träningssugen att hon stegrar sig i hagen när folk går förbi...
 
 

Tid i otiden

Det heter väl att den som väntar på nått gott, alltid väntar för länge. Som min stora systers bästis Lisa. Som fick vänta på ett kejsarsnitt under värkar i 36 timmar, kanske inte helt humant… Det där fantastiska ordet; Mänskligt… Det är ju inte mänskligt säger vi. Men det är ju precis det som det är! Människor är över lag puckade. Det har vi ju sett, hur kan annars Jimmy Åkesson och hans vänner vara tredje största parti? Jo, för tydligen är precis så många personer politiskt inbisila.

 

Men att jag tycker rasister är mindre värda är inte det vi är här för att prata om. (Skitsnacket om att alla är lika värda är ju också bara skit, vi är ju människor allihop, men står någon med en pistol i handen och jag har två att välja på, ja skjut då den där som röstar på Jimmy Åkesson och lämna min fina underbara syster i fred. Inget svårt val!)

 

Nej ämnet jag kommer bort ifrån är tid. Jag tappar tid, jag vinner tid och jag har tidsångest. Men mest tänker jag på mina fötter. För hur mycket man än filar på lister så hinner man inte måla färdigt dom på en kväll. Och medan jag kämpar för att få ihop ett sovrum har jag också utfärdat en annan kamp mot tiden. Jag har kämpat mot julen!

 

Håll dig borta jultomtsjävel, tills jag har stickat färdigt mina sockar som jag ska ha till klänningen i jul!

För inget kan vara så viktigt som just vad jag har på fötterna. Det är upplopp i Sverige och våld mellan högern och vänstern men jag stickar så fort jag kan!

 

Högerfot färdig på tre veckor men jag har bara två veckor på mig till socka två. Är det något jag är så är det framgångsrik, vilket gjorde att jag fixade tvåan på en och en halv vecka, halva tiden! Alla är kanske i teorin lika värda men jag skulle vilja se Svensson sticka mina sockar!

 

Det börjar med en tanke, en idé, ett mål. Fem rakade alpackor som skakar av köld i Norge och fem stickor.

 

 

Det växer till en start

 

 

Det blir ett par sockar, en onödigt rakad alpacka och en avbruten sticka. Men jag har ju i alla fall nått på fötterna i jul.  Så nu kan du komma, tomtejävel!

 

 

Otrohetens fågel

Otrohetens fågel, livet är en sträng av små otroheter.  Små hemligheter, små lögner som gör oss till dom vi är. Vi talar inte om allt, vi små fåglar. För vissa små otroheter är till för att skydda dom vi älskar allra mest. Därför berättade jag inte för min familj att jag skulle till Eksjö i fredags. För va dom skulle varit oroliga för mig, när stormen Sven härjade som mest. Och vad skulle de egentligen trott om mig, otrohetens fågel när jag åkte dit för att träffa en man som skulle se mig naken?

 

Det började med en tanke, sedan en gnagande oro. Tills jag kände att jag inte kunde låta bli, tills det inte fanns nått val. Men jag sa ingenting till någon. Jag måste träffa denna man!

 

Så här är min fågelsång:

 

Jag tog ledigt från jobbet i fredags för att åka till Eksjö, hade en bestämt tid och tog god tid på mig eftersom det va storm, snöstorm och allmänt eländigt. Håll er hemma säger de på radion, men inget kan stoppa mig när jag bränner fram i 40km/h på 90-väg. Lastbilar står i diket längs vägen som gigantiska lysande vägstolpar så långt man ser, sommardäck absolut. Kommer till Aneby, står still på vägen, trafikolycka. Ser klockan ticka, missar min tid, ringer och förvarnar. Känner hjärtat bulta. När jag stått still i 10min säger de på radio att det är totalstopp i Aneby, tack…. Så kommer vi loss tillslut, jag rullar på, hör på radion hur de stängt av vägen till Nässjö från Eksjö. Ännu en lastbil…

Kommer fram till Eksjö, parkerar och rusar in. Möter där mannen, han har ytterligare en man och en kvinna med sig. Jag är inte beredd, blir ställd, tar av mig mina kläder och svara; Ja; dom kan också få känna…

 

Okey, det kanske va en fågelsång lite på gränsen till 50 shades of Grey! Men min fågelsång handlar alltså om att mamma för några år sedan drabbades av bröstcancer. Tack och lov gick det bra för henne och hon besegrade den, men alla är inte lika lyckligt lottade. Vilket är anledning till att jag även att jag bara är 26 bestämde mig för att undersöka mina bröst. Fick träffa en otroligt duktig och pedagogisk överläkare som fick mig att känna mig hur lugn som helst. Något som inte gjorde mig så lugn va de två underläkarna som var med. Tänkte först säga att det inte kändes bra, men sedan tänkte jag på alla elever som jag undervisat på jobbet. Som nästa stuckit nålar genom armbågarna på folk och som missat ådror och utsatt mina stackars patienter för alla möjliga ågren. (Värst va en läkarstudent) Så där stod jag med en läkarstudents hand på varje bröst och försökte att inte ge någon ögonkontakt. Något jobbigt att ge anamnes också, medicinsk bakgrund för normal Svensson. Finns Cancer i familjen? Öhhh, bröstcancer, skivepitelcancer, prostatacancer, livmodercancer, leukemi… Jo, det finns cancer…

Men jag va frisk, har tre läkare som skriver under på detta.

 

Så förlåt mamma, jag sa ingenting, för jag visste att du skulle oroa dig så, men jag mår bra.

 

/Din lilla fågel

Visa fler inlägg