OS nästa!

Äntligen har det hänt! Jag ska vara med i OS i Rio 2016. Som jag övat och kämpat och önskat och drömt. Inte trodde jag att man kunde gå från aldrig ridit till detta på så kort tid. Men det är på riktigt, fälttävlan till och med som jag aldrig ridit i. Aldrig trodde jag att jag skulle våga. Men finns viljan och hoppet är inget omöjligt. Och hur gick det till undrar ni? Jag har köpt ett hårstrå i svansen på Sara Algotsson Ostholts häst Mrs Medicott. Det va tyvärr allt jag hade råd med ;) Men aldrig har jag blivit så rörd som när man ser Saras min i SVT när hon får reda på att vi, svenska folket kanske lyckats rädda hennes OS drömmar. Va med och ge en slant du med. Nästa OS medalj kanske tillhör Svenska folket... Så nära kommer jag nog inte OS igen

Transportproblematik

När jag var nere på min Pay and Jump på Holavedens lantliga ryttarförening bestämde jag mig för att åka ner med transporten för att öva på att åka. Vi va ju ganska nya med varandra. Jag hade ju ändå varit så förutseende att jag köpte en hästtransport innan jag köpte häst... Då hände något. Dit kom vi, Ari gick in så fint, men hem kom vi knappt. Fina snälla Ari som aldrig sa elaka saker eller bockade vägrade gå in! Jag försökte och försökte men hon vägrade. Mattias provade också, varför vet jag inte. Han kunde ju inte lasta. Men rolig som jag är tänkte jag att Ari kanske ville jävlas med just mig (jag kanske hade bortat henne för hårt eller krävt för mycket av henne på hoppningen) och att hon magiskt skulle gå in om någon annan bad henne. Ack nej! Men det var ju också problemet, vi bad henne gå in så vi kunde komma hem någon gång. Jag minns fortfarande Mattias ansträngde min när han med rå styrka puttar in 600kg häst i en transport. Hem kom vi, denna gång.... Doom dom doom!

Hopptalang!

Jag hade köpt en häst! Jag skulle tävla, hoppning hade jag tänkt mig. Första gång jag hoppade på Ari så var Ann med och stöttade. Det sluttade i 167 vägringar, 5 avtrillningar, 7 landningar på Aris nacke och 2 felfria hinder. På ett ungefär... 40cm var det föresten. Jag tvivlade på Aris förmåga, Ann tvivlade nog på min. Nu i efterhand vet jag att vi va lika dåliga bägge två. Som en anonym tränare sagt; Vi är två av samma personlighet, vi lyckas och misslyckas tillsammans. Det härligaste va när jag äntligen fick börja tävla och komma ut på tävligsbanan i manegen som jag rider i varje dag och förlora mot barn på schettisar i blåbärshoppning. Motgångar ger styrka som det heter. Lyckan var en rosett, dom kom ibland när man var felfri. Jag har jätte många vita rosetter från klubbhoppningarna. Tillslut började jag skämmas, dax att gå vidare. Vi åkte till andra banor, vidgade våra vyer och landade huvudstupa i lerpölar på andra ridklubbars Pay and Jumper. Tävlingslivet var igång. Nu trillade jag av och Ari vägrande även utanför kommunen!
Visa fler inlägg