arisafari.blogg.se

Vi vet alla sanningen, den outtalade sanningen som andra aldrig kan förstå. Nämligen den om tid, sekunder, minuter, timmar, år. De säger att vi inte har tid för något annat, att vi har för fullt upp, att vi måste ge upp, ge efter. Men vi vet, vi med hästar, vi vill inte göra något annat! Vi ger inte upp, vi väljer bort, för vi har allt vad vi behöver. Stolthet, fördom och ett besök på akuten...

Min domarpraktik fortsätter, i Mullsjö. En lokal tävling för ponny och häst. Och jag känner att jag vet vad jag pusslar med. Talar med de andra funktionärerna som inte är så vana, går banan med domaren. Känner igen banbyggaren som var domare min förra tävling. Vi står tillsammans, Torsten och jag med kaffe i handen innan tävlingen och diskuterar underlag och uppfödning, hur det går för hans unghäst och om ändringar i TR. Jag känner mig redan respekterad, en i kåren. Vi sluter upp ridfolket och alla är välkomna. Jag sitter i domartornet och påpekar en olydnad för domaren, jag kommer på mig och ber om ursäkt. Är det något vi får lära oss på kursen är det att domaren dömer, oberoende av påverkan. Hon blinkar åt mig, helt rätt dömt, vi är överens, jag pustar ut. Torsten skrattar. ”Så där på sig var hon inte hos mig!” Jag blir lite rosig om kinderna.

 

 

Det bästa med ridsporten är att man inte behöver något annat, när man behöver vänner hittar man dom i gödselstacken, behöver man råd finns det alltid en ponnymamma. Men viktigast av allt är medlemmar som pysslar hemma och säljer till förmån för en klubb där småponnisar äter träden pengar växer på. Skitbra, då behöver jag inte åka till stan och köpa trappdekoration.

Men tyvärr så har inte alla klubbar samma förutsättningar. Denna gång tråkigt för Mullsjö men bra för mig. Eftersom Emelias häst Branco är skadad pågrund av pappakomplex och barnsliga lekar i hagen med en allt annat än villig pappafigur Lennox, stod Emelia inför en strykning i Mjölbytävlingen i lördags. Innan jag tänkte mig för erbjöd jag Ari som vikarie, detta skulle innebära den första lastningen någonsin där jag inte fanns på plats och den första tävlingen jag inte kunde se. Det innebar också att Emelia var nära på att ge upp efter 45 min lastning, jag fick panik och tyckte synd om henne. Men eftersom det ar en så stor skillnad i antalet starter mellan Mullsjö och Mjölby, raceade jag och Mattias E4:an upp och lyckades hinna till Emelias inträde på framhoppningen. Emelia ser stressade ut, hennes andra häst har vägrat gå in i transporten, ägaren får istället gå med honom. En ryttare slår sin häst på stallbacken vid transporterna så Emelia också får prata med överdomaren när hon borde rida fram. Allt går bra, Ari ser lugn ut, hoppar högt över, jag är imponerad. Så vänder jag mig och pratar med någon, tittar upp när jag hör tumult. Ari och Emelia rider längs sagen och blir trängda av en annan ryttare. Hennes häst blir aggressiv och sparkar bakut med båda bakbenen och Emelia börjar gråta. Här tror jag att hennes ben gått av, men hon fortsätter, upprörd, Ari ser stressad ut. Men jag leder in dom på banan och Ari ser otrolig ut, jag är så stolt, så kommer de ur sväng, Emelia har dåligt driv och inför en stor oxer med grind känner inte Ari stödet och stannar. Sedan kommer de igen och hoppar otroligt. När de kommer ut berättar Emelia att hon inte kunde driva med benet hon fått smällen på. Hon söker upp sjukvårdare och blir skickad till akuten i Motala. Åsa och Mattias kastar om transporten på bilarna och de sticker. Jag lastar Ari och ser till ägarna även får in Emelias andra häst. Så åker vi hem, och väntar, och hoppas att Emelia inte är alvarligt skadad. När vi kommer hem med Ari har muskeln på hennes överarm har svullnat, idag går hon inte rent i traven. Snöpligt slut på säsongen då Emelia fick tre stygn i vaden efter hästens brodd. Otursdag för Emelia, tur att jag fanns på plats för henne och min häst. Mantorp blir tyvärr inställt, så debuten i 110cm får vänta till efter nyår.