arisafari.blogg.se

Det kallas kognitiv terapi det här jag håller på med. En slags fysisk terapi där man utsätter sig för skräck i lagom dos.

En dag satt jag i fikarummet på jobbet och vi kom in på en kollegas rädsla för fåglar. Vi skrattade lite grann men höll medlidsamt med om att vi alla hade någon skräck. Andra pratade om spindlar. Med oss satt en kvinna som då jobbade hos oss som just kognitiv terapeut. Jag valde att delge min skräck för ormar. Berättade om hur jag hållit på att köra av vägen när jag körde över en redan platt och sedan länge död kopparorm. Och hur jag undvek modernatur om vår och sommar. Hon stirrade på mig och ville på fullaste allvar boka en tid. Du behöver jobba med det här sa hon.

Nu är jag så himla smart så jag vet vad som skulle ha hänt. Hon hade låst in mig i sitt behandlingsrum, talat om för mig att jag var trygg och sedan kastat en anakonda över mig. Nej tack, sa jag. Jag står över!

Det är det som skiljer fobi mot skräck. Att jag har en nu, faktiskt, diagnosterad fobi för ormar. Medan jag har en fruktansvärd skräck för hoppning. Medan båda får mig att få fullskalliga panik- och ångstattacker så vill jag ändå hoppa. Trotts skräck. Och trotts panikattacker. Vilket nog var anledningen till att jag bröt min målbild om en lokal hoppning till våren och bokade in den på söndag.

Men så gick det inte bra i torsdags. Återfall kallas det. När skräcken och paniken blir så stor att man ser stjärnor genom tårarna. Då vill man sluta. Och inte hoppa mer. Tills man lugnat ner sig och kallar in experter.

Jag är något av en inomhus ryttare, dressyrnissar brukar jag kalla gruppen för när jag nån gång får för mig att jag inte är en av dem. I mitt stall är stallet sammanbyggt med ridhuset. Vilket innebär att jag rider inne när det är mörkt, blåser och eller regnar. Eller om det är för varmt… Eller för kallt.

Men ibland så liksom bara måste man utmana sig själv på alla fronter. Så i onsdags kom Nettan som jobbar med just såna här saker och som utbildar sig till pedagog. (Förlåt mig Nettan om det inte blev helt rätt nu.) Ut i mörker och regn gick vi. Och hade kognitiv terapi. Och vi hoppade höjdrekord sedan sammanbrott 105cm. Nu ska jag till Rappestad!!!