arisafari.blogg.se

För sju år sedan började jag upptäcka lite lätta beteendestörningar som min häst. Men egentligen var det inte störningar, och egentligen var det inte heller lätta. Ari gick helt klart inte att lasta. Det är då jag insåg mitt eget hästägaransvar och sa att det är bara inte okey.

Nu var jag ju inte den som var den så jag tänkte att det var jag skulle ordna detta, herregud nej. Jag tror på att kalla in experter. Så jag bad om hjälp av Andreas Nehm på Tärenäs Arabstuteri. Jag kunde inte skjutsa dit Ari naturligtvis, lyckligtvis hade Andreas även hemkörning. Men det var starten på min inställning; Min häst ska vara hanterbar, av ALLA. Även mig.

 

 

 Bra då att man känner när man letat hästar att det faktiskt finns hopp. Vissa hästar har redan från början lärt sig att gå in i transporten och bli ryktade utan visir och kroppsskydd. Fast jag högmodigt sagt hela tiden att det struntar jag i för efter Ari kan jag lasta vilken häst som helst (utom Greta).

När Izzy nu köptes märkte jag av en viss skillnad mot Ari. Förutom att vissa i min familj inte drar sig från att släpa Aris fina namn i smutsen genom att säga att Izadora ”ser snällare ut”. Izadora var helt enkelt stencool hela tiden. Skräckslaget stoppade jag in en febertermometer i rumpan på henne. Men jag insåg ganska snart att det var så här det skulle vara.

Ari hade alltid mera blod i sig. Inte i kroppen för det hade ju en fallenhet att rinna ut vid alla olyckor hon råkade ut för, men i huvudet. Hb nivån fick henne lite förvirrad och hysterisk helt enkelt. Som läckaget min syster har på hypofysen ungefär. Och medan Ari slängde sig skräckslaget bakåt när jag fyllde på vatten i hinkarna, för att sedan lugnt gå fram och dricka. Går Izadora fram och riktigt stoppar ner huvudet i hinken medan jag häller. Vilket första dagen resulterade i öron och nässpolning. Om jag hade trott på talesättet att hästar drunknar om de får vatten i öronen hade jag varit mer orolig än vad jag blev. Jag såg det snarare som vi förebyggde förkylning.

Men trots att Izadora är just en klippa i hantering så gick det inte heller smärtfritt när hon skulle åka transport i måndags. Men det känns fel att skylla på henne. Jag anser mig totalt lurad att köra in på fel avfart av hjälpredan Moa och fastnar med ekipaget i en omöjlig sväng. Redan sen, får jag naturligtvis panik och glömmer alla grundläggande körlektioner. Efter lite lätt (läs hysterisk) panik är jag beredd att ge upp. Överge både bil, häst och Moa och ringa pappa. Skönt då att Moa har samma mansyn som jag själv. Hon tittar på mig och sedan mot ridhuset vi ska till som lyser bakom häcken.

-          Kan vi inte ringa Olof, han kan säkert backa med släp?

Men Sanna är både avlad av Hornbrink och Molin. Jag kom runt! I helgen blir det backlektioner med pappa!