Här är jag igen
Så kom den, inspirationen. Lyckan och välgången och önskan om mer. Efter att ha suttit på avbytarbänken för länge är det nu dags att ta tag i saken med egna händer. Att lyfta händerna till dressyrhöjd och skänkla ansvaret. Nu är det dags. Nu börjar tävlingssäsongen!
Jag har en fantastisk fördel att kunna se ridsport i vitögat. Genom andra som ger mig glädje och inspiration. Hela mitt liv har jag spelat spelet, innebandy. Sprungit i lag, jagat bollen, jagat vinster. Ridning. Jag har tränat och tävlat, misslyckats och segrat. Jag har spelat spelet. Men nu när Ari varit skadad och jag tagit på mig mer ansvar på klubben har jag fått en ny vinkel. Jag har varit domare, tränare, lagledare och hästägare. Jag har följt spelet, vinklat spelet och bedömt det. Och insett att i varje funktion finns en charm. Jag njuter av andras framgång, att se ryttare lyckas och få inspiration av deras framgång. Jag njuter av att stå bredvid. Nu är det dags, jag ska bli domare, tävlingsledare. För nu är det inte längre min framgång jag söker, inte bara. Jag vill vara med när en ryttare får sin första rosett, jag vill finnas på plats när laget hejar fram varandra och jag vill vara där när ponnymamman smiter till en liten godis till en ponny trots att den råkade slänga av ponnymammans dotter i en oxer.
Nu är det inte längre det viktigaste att jag och Ari vinner, nu är jag en riktig ”mamma”. Det viktigaste är Ari. Att all min träning och energi ger henne framgång, även om jag inte sitter på. Jag unnar henne och jag är stolt över henne. Och jag kan inte tänka mig en bättre tävlingsstart efter 1 års helvete än tävlingen på Norrahammar-Taberg. Tack kapten Dahnson som lotsade runt Ari till en felfri runda på 90cm A och en 4fels runda i laget Div2. Inte illa för en debut. Nu ska jag slänga in min anmälan till Domarkursen!
