I någon annans skor
Det är det som jag skulle vilja vara nu. För lika mycket som solen skiner, regnar det köttbullar. Bakom varje moln finns en möglig macka.
Det kallas karma, denna dialekt av mänskligt språk som bygger på självgodhet och egenkärlek. Karma, en dialekt jag lärt mig tala flytande.
För efter mitt regn kom solsken, i hela tre veckor, sen kom köttbullar och blödande sår och veterinärer.
Aldrig har min häst vart sjuk, aldrig hostat, aldrig haft feber. Jag har tittat på andras förkylda hästar och haft galoppträning med Ari, för hon blir inte sjuk.
Boom! Hovoperationsköttbulle
Så blir hon frisk, min häst som är den bästa hästen i världen
Boom! Sårskadeköttbulle!
Igår hittade Emelia ett sår på Brancos ben, med hittade menar jag att det var så obetydligt att hon var tvungen att peka. I sann Emeliaanda pekar hon på Brancos ben där ett litet ytligt sår på knappa en halv cm sitter och låtsas att det är något. - Han kommer dö säger hon med ett leende.
Äsch, säger jag, sluta larva dig och hoppa upp och rid med mig.
Vi drar ut i skogen, drar galoppbackar. Stopp, skriker jag till Emelia, stanna! Då har Brancos lilla ”sår” utvecklats till en fontän under högt blodtryck. Där fick jag, han kunde visst dö av en rispa. Så vi spolar rent och sätter ett litet förband. Utan att säga något till Emelia funderar jag på om en artär har brustit och det kommer blöda igen på två röda. Men hon är nöjd med att titta till honom senare och Branco återhämtar sig snart från slaktdoften i duschspilan och pillar irriterat på bandaget. Finns det så stora trattar undrar Emelia försiktigt. Branco surar, bandage från Biltema sitter hårt.
Så kommer jag till stallet idag. Full av huvudvärk och åskmigrän, funderar på om jag orkar rida Ari. Går ner till hagen och tycker det är konstigt att Ari står i högt hundkex utan att vilja vara med Gesanja som hon aldrig lämnar. Jag går fram och pratar med henne och hon rör sig inte ur fläcken. Så ser jag hennes högra armbåge, hon har ett gapande sår, det rinner blod. Emelia och jag försöker få henne upp till stallet. Det är långt, speciellt eftersom jag måste dra och Emelia puttar i rumpan. Ari vill inte gå, hon rör sig konstigt. Det slår mig att hennes armbåge rör sig konstigt och gråten stockar sig i halsen. Hon har nog brutit benet, vi måste avliva henne nu. Köttbullar. Hon kommer dö, jag gör henne illa. Det är slut nu. Köttbullar.
Ringer veterinär, han kommer och undersöker leden, säger att det inte är ett bra ställe, skelettet kan vara skadat. Han klämmer, känner och tvingar Ari att gå några steg. Men nej, det är inte brutet. Ari får lugnande och några stygn. Sprutan tar så hårt att jag och Emelia måste slå henne i pannan och dra henne i öronen så hon inte faller omkull. Jag håller hennes huvud i knät och berättar sagor i örat för henne som vi gjorde i Skara innan operationen då jag inte visste om hon skulle vakna mer. Ari snarkar lugnt i min famn, allt blir bra nu vännen, du blir frisk. Bara två sprutor om dagen i 5 dagar så är allt bra igen. Jag älskar ju dig lilla Ari. Sluta bråka med Pocca, jag vet nog att allt är hennes fel. Snälla, låt oss slippa köttbullar nu, låt det vara nog. Jag tar alla förkylningar, jag tar hosta och feber. Köttbullar ska vara på mackor, inte i armbågar.
Snälla Ari, nu är det nog!
