Tävlingspsyke
Det är egentligen helt otroligt att vi lever allesammans, har ni tänkte på det? Hur varje andetag faktiskt passerar läpparna och vi andas ut. I lättnad, över att vi lever. Vi utsätts för prövningar eller hur? Vi faller. Känner du hur det pirrar i nacken, kliar mellan tårna och hur det ligger lite vax inne i örat? Vi är kännande människor, vi känner en massa saker. Mest känner vi oss tjocka.
Men jag känner mig upprymd! Inte nog med att jag hoppade 40cm på Branco i fredags, jag jobbade min första dag som domarasperant i lördags. Ni förstår ju att det största var 40 hoppet. Det är inte alla som kan klara det med en häst på 170cm. Förstår ni inte att jag hamnar 210cm över marken. Det är typ damernas höjdhoppsrekord…
Men nog om mina hoppframgångar. Nu har jag ju på äldre dagar kommit på att när man inte själv är kapabel att utföra något ska man bli expert istället och döma andras bedrifter. Träffade en så underbar domare i helgen. Tog i hand och behandlade mig som en kollega, som en jämlik. Vi hade skitkul! Men vi var tvungna att skynda på ekipagen lite, för gnåde den ponny som såg till att hon missade "Så mycket bättre".
Jösses vilken känsla att inspektera banan, bland 100-tals människor, gud vilken känsla att döma Sveriges ponnyelit!
Det är också skönt att jag släpper stressen över att inte lyckas själv i hoppning, nu ska jag bara komma över sorgen från helgens dressyrstart. Kanske ska jag börja med lasttränings cliniker istället. Annars så är ju fortfarande kaninhoppning ett alternativ.
