Jag förlåter dig...
Idag svämmar media över av hat. Besvikelse, hån och ilska. Idag är vi som männsklighet på vårt sämsta humör. Vi visar det fulaste av oss.
För även om vi inte kan förstå så finns det ju alltid gråskalor.
Jag om någon skulle aldrig rösta på Trump som president, jag har själv använt orden... "De kan ju inte vara så dumma i huvudet." Hårda ord, för någon som aldrig själv upplevt att vara hungrig, att inte kunna försörja sina barn och som aldrig stått utan tak över huvudet.
Det kan vara svårt för oss i Sverige att förstå rädslan för att inte kunna ge sitt barn mat, vetskapen av att man aldrig kommer ha råd att skicka sina barn till college. Det är svårt för oss med gratis utbildning att förstå att det finns människor som vet från första stund de känner sparken i magen, att deras barn aldrig kommer få utbildning, aldrig kommer att få ett välbetalt jobb. Att det lilla grynet kommer leva i samma fattiga område som du själv, ämnad att hamna i fängelse eller dö i en skottlossning på grund av gängrelaterade krig. För du inte har råd med ett sparkonto. För bilfabriken flyttade till Kina och för att folk slutade köpa kol för det var miljöfarligt.
Alla är vi vilsna, rädda. Oundvikligt kämpande för mer. Mer än det här, mer än man har. Fast, önskande.
Så tänk då att få ett hopp, ett ljus. En ledstjärna som ger möjlighet till mer. För dig, för din spark.
Så kanske är det inte vettigt, men kanske vill vi ha lite hopp. Precis som alla andra som röstat fram ledare ur desperation och villråd.
USA, jag förlåter dig.