arisafari.blogg.se

Sju gånger om dagen drömmer jag om att bli författare, fyra gånger på tisdagar. Man kan undra vad det innebär att vara författare. En del skulle tycka att det räcker med att jag nästan skrivit en hel trilogi färdigt. Men inte jag. Man vill ju att andra ska läsa den också. Jag vill bli utgiven. Jag vill att andra ska läsa mitt verk och bli hänförda. Tyvärr blir detta svårt när jag är för feg för att skicka in mina böcker till förlag. Det känns som ett nej inte blir ett nej om man inte försöker. Som att en trisslott alltid är en vinst i plånboken innan man skrapar den.

Jag drömmer om den lilla presentationen på baksidan av boken.

Sanna Hornbrink föddes 1987 i en liten stad i södra Sverige. Till vardags bor hon på sin gård tillsammans med sin man och föder upp hästar till GP hoppning. Hon slog igenom 2020 med sin debut roman Tämjd. Tämjd blev snabbt topp 10 över flest sålda böcker. Sedan dess har hon gett ut åtskilliga böcker och är översatt till 32 språk.

Många gånger om dagen vet jag att jag är bra på att skriva historier. Det har alla lärare i hela min skolgång sagt till mig. Och det är det som också gett mig högsta betyg i svenska. Förutom i Svenska B. Min ordinare lärare skulle gå på pappaledighet och sa till mig att jag kunde vara lugn. Vikarien som skulle sätta slutbetyg hade ett enkelt jobb med mig. Jag låg på VG+ inför sista uppgiften. ”Men det är en skriven historia så det fixar ju du MVG på galant” Och ja, tänkte jag det är klart jag gör. Så fick jag tillbaka rättningen från det försynta mörkhåriga flickebarnet som var vår unga vikare och hon berömde min historia och sa att det var bland det bästa hon läst. Jag stirrade klentroget på henne och på mitt betyg. VG.

Och alla vet att jag är en ödmjuk person (speciellt på gymnasiet hade jag inget attitydproblem) så jag stannade kvar och frågade om hon hade glömt en bokstav på mitt betyg. Hon såg undrade på mig. Jag stirrade hårt tillbaka.  Hon förklarade hur hon bedömt berättelsen utifrån kriterierna vi skulle jobba efter. Och jag såg tålmodigt på hennes naiva ansikte och förklarade de underliggande vågorna mellan karaktärerna på ett vis som sa att det krävdes en viss intelligens för att förstå hur smart den var. Det är inte alla som kan läsa mästerverk. Hon tog till sig kritiken och lovade att läsa den igen. Och mycket riktig kontaktade hon mig och sa att hon felbedömt texten och hade höjt mitt betyg. Jag såg på nytt på pappret som nu skulle rädda mitt rykte om raka MVG i både svenska och engelska men tappade hakan och stirrade misstroget på henne när hon log uppmuntrande. VG+++ Är det ens ett betyg på gymnasienivå?! Jag mördade henne med blicken och röt; Jag hade blivit betydligt gladare för MVG--- vilket borde vara samma sak. Hon jobbar förmodligen på Ica idag.

Mattias och jag har olika syn på detta med stöttning. Det handlar om att män är från Mars och vi kvinnor lever på jorden. Mattias vill ”hjälpa mig med mitt problem”. Medan jag vill att han ska klappa mig på huvudet och säga att jag är duktig, kanske världsbäst till och med. Istället ger han mig tjugofem sätt att ge ut sina egna skrifter. Helt omedveten om att jag som kvinna då tolkar in att han håller med om att sannolikheten att ett förlag vill ha dom är obefintliga. Män!

Så nu har Mattias snöat in på att det finns appar där man kan lägga upp sina texter och där läsaren får betala för att låsa upp kapitel. Jag kände mig stött. Det kändes som prostitution. Det kändes inte rätt att tvinga mina vänner att betala för att läsa i en app. Inte alls samma sak som när man går till en bokhandel och köper hela boken. Mattias tyckte att han tappade bort mig i det resonemanget.

Som vanligt hade min mobiltelefon spionerat på vårt samtal och genast fylldes Facebook flödet med olika appar där privatpersoner lade upp sina noveller. Konstigt nog också i exakt samma genrer som min bok så jag antar att min mobil också kollat under mappen böcker i Dropbox. Och jag kunde inte låta bli att ladda ner några stycken och läsa litegrand. Och där insåg jag att det var precis så illa som jag tänkt mig. Här samlades småtjejer i nedre tonåren där de med likt optimismen hos en tondöv skata var på idolaudition.

Problem ett. De vill skapa en stor publik. Vilket gör att alla skriver på engelska. Utan självkritik över att det inte är deras första språk. Och i vissa fall inte heller deras andra. Och kanske är jag lite högmodig när det gäller mina betyg i engelska under min skolgång, men jag skulle aldrig våga skriva på något annat språk än mitt eget.

Problem nummer två. Det är på tapeten att vara lite vågad. Femtio nyanser har visat ett visst intresse hos läsare för sex. Men snälla du trettonåriga person. Du har inte upplevt det själv. Och då jag förstår att man kan skriva om saker man själv inte upplevt är detta ett av de områden du bör undvika. Din bristande erfarenhet gör mig generad.

Jag var tvungen avinstallera apparna. Även om jag i vanliga fall skulle älska denna typer av historier kunde jag inte bortse från att de, förutom stavfel, också använde fel ord och satte dem i fel ordning. Så slår det mig… Och jag stänger snart ner mitt skrivprogram. Jag är ju precis som dem. Jag har ingen aning vad jag håller på med och har förmodligen samma meningsuppbyggnad. Och super många syftningsfel!

Det är nog bäst att jag behåller mitt vardagsjobb!