Om en första kärlek
Alla minns vi vår första kärlek, om vi hunnit uppleva den än (jag har uppfattat att jag har många yngre läsare). Jag minns min, det är inte Mattias. Han vet om det. Han kontrar ofta med att han haft flickvänner innan mig men jag hävdar alltid att han var för omogen för att det skulle räknas.
Jag hade min första kärlek redan på dagis. Något som var helt opåverkat av vuxna och hemskt oskyldigt. Men ändå djupt äkta. Jag älskade denna pojke som bara en förälskad flicka med stjärnor i ögonen kan göra. Jag får fortfarande ett hugg i hjärtat när jag minns att jag fick ett handskrivet brev i tredje klass där han skrev att han, fast han tyckte om mig, kände att vi växt ifrån varandra. Han avslutade brevet med en tecknad bild av en person som sköt sönder ett hjärta med pistol. Vi visste både vem som var skytten och vem som ägde hjärtat. Det var det, efter Mattias, längsta förhållandet jag haft. Jag har kvar brevet.
Än idag blir jag röd om kinderna när någon nämner hans namn. Fast han och jag inte ens känner varandra längre. Men jag minns en pojke som plockade sin mammas påskliljor och gav mig en vår dag. Och hur jag rös när han höll mig i handen och pussade mig på munnen. En känsla som pirrar fortfarande.
Idag red jag och Izadora ut i skogen. Innan ni tänker att det inte har något med inlägget att göra vill jag påminna om att jag och Izzy inte rider ut. Vi är inte bra på det. Izzy ställer sig på bakbenen och vill gå hem. Inte alls som Ari som gick fram som en ångvält i skogen bara det inte dök upp en traktor.
Men nu när vi flyttat till nytt stall och jag tvingat ut Hannah ett tag är Izzy mer villig att samarbeta. Vi gav oss ut i fröafall bland vitsippor och skog. Och jag kände hur jag kunde dra djupa andetag. Frid fyllde hjärtat som nytt blod. Och det gick bra. Hon var glad och positiv. Vi mötte folk på promenad, mycket fler än vi någonsin mött innan Corona tider. ”Vilken vacker vy ni gör!” Härligt. När jag travade fram mellan vitsipporna så såg jag på Izadoras öron. Jag har inte riktigt kommit över att i vissa fall så kan inte Izadora leva upp till Ariane. Min första kärlek. Jag kommer på mig själv att jämföra dem. Och som om nostalgi styr mig så skapar det en saknad efter Ari.
Men så travade vi på. Izzy bjöd och hade öronen framåt. Och jag såg Aris ögon. Plötsligt var det som att rida Ari igen. Och jag sög in ett andetag. Det kändes som flytande nougat i hjärtat.
