Stukade svanskotor
Tänker tillbaka på när jag lärde mig rida...
Vilket äventur, vilken känsla. Jag har aldrig varit bra på balans, bara när jag klättrar i träd. Sitta ner i balans är inte min grej, min rumpa har ingen taktkänsla eller eftertraktat gung när jag rider. Detta visade sig tydligt när jag "tog tag i min utbildning".
Jag märkte ganska snart att jag lärde mig väldigt långsamt i Bankeryd när jag börjat rida, så varje gång jag åkte hem till Tranås så tog jag privatlektioner för Ann Rundquist på Tranås Ridklubb för att fuska till mig lite mer kunskap. När man säger till en ridlärare att man vill öva på sin sits och sin dressyr väljer läraren naturligtvis en häst som faktiskt KAN gå i form. Det va Paula.
Hon va skit häftig! Efter att ha ridit omkring på slöa ponnisar fick jag en häst med lite Go i sig. Det tråkiga var att Häftiga hästar ofta även lider av schizofreni. Hennes ledord i livet; "I see dead people..." eller spöken iallafall. Vilket resulterade i att jag skumpade rumpa två varv på volt, trillade av när Paula hoppade undan, hoppade upp igen och fortsatte. Stukade rumpan en del...
Lärde mig att knipa med knäna, lärde mig att man då skumpar mer, lärde mig att inte trilla av. Nästan....