Vikten av träning
När jag var liten tjatade min mamma på mig att man var tvungen att öva. När jag inte kunde den där himla multiplikationstabellen så var det alltid mammas svar, öva. Jag blängde på henne i smyg. Va det BARA nånting så skulle jag väl kunna det vid det här laget. Öva, vad då?! Det blir väl inte bättre för att jag inte kan 7x8 52 gånger. Det räcker väl att jag inte kan 1 gång. Man känner väl sig egentligen mycket dummare efter 52 gånger. Öva, öva, öva.
När pappa sa åt mig att öva på att cykla utan stödhjul på min fina rosa cykel med grå däck jag ärvt av Elin tog jag cykel #!%&#"! och slängde in i cykelboden. Kan jag inte bara få ha mina dumma stödhjul, dumma pappa. JAG KAN JU INTE!
Så har livet fortsatt. Att öva. Jag lärde min multiplikationstabell tillslut, för jag ville bli bäst i klassen. Jag lärde mig cykla utan stödhjul för jag skulle för tusan hänga på Idol storasyster. Bit ihop, häng in, kämpa. Och öva... Pust...
Nu är jag ganska stor. Och lite visare, 7dm ungefär. Vilket innebär att fast jag vill skrika rakt ut så övar jag. I torsdags övade jag dressyr med Traudi Björling. En fantastisk tränare. Varje träning inser jag att jag ska börja tävla Grand Prix nästa helg, fast Ari och jag knappt haft godkänd betyg i LC1. Så bra är hon. Känner ni igen oss liksom????
Traudi förespråkar ryttarfel, inte Aris fel, som jag gärna förespråkar. Jag inser att Ari är en häst. Som gör sitt bästa. Fast hon är ett vilt djur som avlats för ridning och har en vuxen proffsig nybörjare som tror att allt löser sig om Ari kommer ner i formen. Om Ari blir bättre och om Ari försöker. Kanske om Ari får lite mer havre. Traudi tänker istället att det kanske beror på mina ostadiga händer, och att Ari kanske skulle släppa bettet om jag slutade dra i det. Kanske... Helt plötsligt går Ari i form, sånt gör ju inte Ari. Hon har taktmässig trav, det har ju inte Ari. Hon gör 70 % -iga rörelser, det gör ju inte Ari?
Kanske va det så att jag behövde öva... Och att resultaten berodde på mig?
Så återgår jag lite till barndomsdumhet. Traudi upprepar att jag ska rida med Aris huvud mellan bogarna. Aris huvud är inåt, utåt, uppåt. Inte mellan bogarna. Himla skit. Traudi fortsätter mässa, huvudet mellan bogarna... I huvudet skriker jag rakt ut; DET GÅR JU INTE, JAG HAR JU REDAN PROVAT! Men jag är 7dm visare så jag sväljer ett par gånger, rullar bak axlarna. Kanske inte Grand Prix imorgon.
Träningen avslutas. Traudi påpekar vilken fantastisk häst jag har. Jag?! Ari?! Giraffen jag köpte från Roempke? Menar hon allvar? Jo, faktiskt. Ari kunde ju inte rå för att jag satt på.
Gör om, gör rätt. :-) Men det motsätter tesen.
T-sagt, är t-sagt och t-sagt gäller Ari.
Att de måste tjatas på både häst och ryttare.