Dagen skräcken vann
2012 är året då jag blev rädd och lät skräcken vinna. En seger som skräcken tagit till sig och utnyttjat till fullo, för att göra mig till dess underman. Jo, skräck jag lät dig vinna, nu tar jag kamp igen. Det sämsta med att låta rädsla och skräck vinna är att de är ypperligt dåliga vinnare. Det räcker liksom inte med att ta just den vinsten, de vill ha fler.
Hela mitt liv har jag velat bli hoppryttare, gärna bra också men huvudsaken var att jag fick tävla. Så utvecklingen upp gick i ett rasande tempo. Tills det tog stopp. Det gör ju det. Kan man inte en sak så tar det snart stopp. Man behöver övning och erfarenhet. Min erfarenhet var inte hur man smärtfritt tog sig över hinder på en bana. Min bana var på liv och död kändes det som. Ena gången felfritt och nästa ett besök på akuten.
Ni kanske tycker det här ser riktig bra ut? Det här är bara hinder nr 2. Som vi redan har vägrat på en gång. På hinder nr 3 ligger jag med huvudet först i en röd oxel och banpersonalen har redan börjat slå 112.
Men jag ville ändå hoppa! Tills jag inte alls ville mer. Tills jag sa; Visst, himla skräck, du vinner. Jag vågar inte! Och skräcken och rädslan gnuggade girigt sina händer och funderade på vad mer som kunde tas ifrån mig. Som barbackaridning, skogsturer, rida andras hästar. Tills jag och Ari fängslat lufsade runt i manegen varje dag tills vi började förakta varandra.
Men hur går man vidare? När man som ekipage föraktar varandra och inte ställer upp för varanda? Man skaffar en skada. För medan Ari som var häst gick att lära om var jag som människa hopplöst låst i min skräck. Så tack universum för vad jag behöver, inte vad jag vill. Aris skada innebar skogspromenader till fots. Tills jag och Ari flög fram i skog och bostadsområden i trav och skritt. För när jag inte satt på gick det bra. Här hade jag kontroll.
Fortfarande var min hoppsaknad stor, en värk i hjärtat som jag inte medgav till andra när jag sa att jag tyckte om dressyr nu. En ilsken, molande värk. Förstår ni mig när jag beskriver den bittra känslan, jag vill, men jag vågar inte…
Så bestämde jag mig för att tvinga mig själv. Genom ångstattacker och gråtattacker hoppade jag bommar på marken. Hela tiden mässade skräcken i mitt huvud. Du vågar inte, du vågar inte.
Tills en dag då jag sa till skräcken; Jag vågar visst, om jag hoppar lågt, då vågar jag. Och jag tänker våga mer. Jag vågar rida ut själv på helgerna också!
Härlig blogg :)