arisafari.blogg.se

Låt mig berätta en saga, en berättelse om en person som tårgråten helt enkelt inser att hon är mer skapts för tågförbindelser än att lita på GPS. För så är ju livet. Vi lyssnar på elektronik som talar om för oss hur vi mår och vart vi ska. Vi litar också på att elektroniken ska veta vart vi är. Det vet den oftast inte.

Nu under söndagen var det konferens för Östergötlands Ridsports domare och överdomare i hoppning. Eftersom jag känner mig otroligt hemma i Östergötland valde jag denna dag istället för en helg i Värnamo med Småland. Som jag sa till Marita, det kan även komma till en ekonomisk fråga. Jag vill slippa betala extra för ett enkelrum på hotellet i Värnamo. Även om jag är ganska katig påklädd, så är man som Marita höll med om, inte lika katig naken när väder ska luftas under täcket.

Att köra bil till Linköping är enkelt, det enklaste som finns. Att hitta till Idrottens Hus är en annan femma. GPS ställs in. Sanna litar blint. Och det går riktigt väl, visste vilket område det låg i, kommer dit. Sväng höger, jo det känns bra. Åh nya ridanläggningen, undra om det är här bredvid. Fortsätt 1.3km sväng vänster. Nja… Vägen in till vänster ser väldigt liten ut, och med väldigt mycket snö. Men nu säger ju bilen att det är 150meter in till vänster. Sanna tittar på vägen, inga färska bilspår… Vi litar på bilen! 150meter in på vägen säger bilen att vi är framme. Vi har kommit till baksidan av en slalombacke. Sanna försöker få upp sin position på mobilen. Inget internet… Bestämmer sig ändå för att åka tillbaka. Kör fast… Att vända en framhjulsdriven bil i 50cm snö i uppförsbacke är inte att föredra, för det är helt enkelt omöjligt. Det blir efter 4 tafatta försök till att backa tillbaka. I mina egna spår. Det hade hjälpt om jag kunde se ut ur bakrutan. Efter att ha kört fast ytterligare 5 gånger och gråtit en skvätt lyckas jag backa ut på vägen igen. Ringer Mattias och gråter. På typiskt Hornbrink sätt. Likt min stora syster Elin som en gång ringde till pappa; Jag vet inte var jag är!!! Pappa och Mattias svarar; Vad ser du då? Hornbrinkflickor svar: Jag ser träd!

Med gråten i halsen väljer jag att gå tillbaka till tiden innan GPS, jag åker dit jag TROR att jag ska. Skylt längre fram; Idrottenshus höger. Himla bil, himla Linköping. Fram kom jag iallafall, fast Linköping är dumt. Och bilen var dum, och GPSen!