arisafari.blogg.se

På Mattias jobb arbetar en anonym kollega som kommer från Indien. Hon är jättesmart. Det är överlag indiska personer som väljer att lämna Indien och åker för att arbeta i ett annat land. Där är de ju så jätte många smarta ingenjörer. Och i Sverige får företagen annars stå ut med de stackare vi utbildar. Därför glänser de i vår skandinaviska miljö. 

Ibland kan man dock tycka att hon är något exotisk. Mattias kommer ofta hem med roliga historier om diverse kulturkrockar och svensklektioner. Något vi tyckte var extra roligt var i förra veckan när hon var ytterst arg på att hennes indiska körkort inte gäller i Sverige. Mattias förklarade att hon var tvungen att klara teori och halkkörning och uppkörning. Hon stirrade mållöst på honom när Mattias förklarade halkbanan. Hon förstod inte varför detta skulle vara nödvändigt. Hon hade uppenbarligen inte ett domaruppdrag i Åtvidaberg i helgen...

Jag hade återigen min kära kollega Marita att tacka för att jag fick döma hos en ny klubb. Jag kämpade med mina motstridiga känslor i somras när en ryttare som jag kände till väl, kom upp till domartornet när jag dömde i Gamleby. Genast skenade ju pulsen iväg med tanken; Vad har jag nu gjort? Men det var inget fel det handlade om.

Jo, sa tjejen. Jag tänkte bara komma upp och fråga, du är ju domare... (Jo, tänkte jag, det står så på min väst iallafall.) Jag tänkte nu när jag ändå var här att jag kunde fråga dig om du kan döma hos oss i november? Marita som vi brukar ha ska ju döma SM!

Frågan man ska ställa sig är ju hur man ska ta en sådan fråga. Jag vågade inte fråga henne om hon kommit upp för att hon tyckte jag var duktig eller för att hon hade blivit desperat. Men jag tackade ja. För jag ville gärna döma hos dem.

Sedan ångrade jag mig i flera månader när jag insåg att det var Finalen i Div 2 ponny på lördagen. Kan man utsätta sig för något mer krävande?! Som tur var börjar jag bli ganska säker på min egen förmåga och på att domartornet var tillräckligt undangömt för att inga koffeinstinna ponnymammor skulle hitta mig. Jag ställde väckarklockan på 05:30 och såg fram emot en fantastisk helg. Och Föreningen sportryttarna levde upp till mina förväntningar. Vilken klubb! Det gjorde dock inte bilkörningen dit.

Lördag. Dimman ligger tätt. Sanna smyger sig försiktigt ut genom ytterdörren. Bilen syns knappt på uppfarten. Är kl. 06:00 numera spöktimme? Bilen går sakta fram då dimman inte släpper. Ibland rycker föraren till när ett ljus skär igen dimman, är jag ens på rätt sida vägen? En tanke slår mig. Om jag krockar behöver jag inte vara rädd, jag kommer aldrig se det hända…

Söndag. Sanna är pigg och optimistisk i hallen. Det kan inte vara lika illa idag. Sanna öppnar dörren på vid gavel. Hakan hamnar också på vid gavel. Det är ingen dimma ute idag. Inga plogbilar heller…